Äntligen har jag hittat den rätta!
Allt började en kväll i november. Jag var på väg hem från arbetet och tänkte att jag går via caféet nära mitt hem för en chokladkaka och en varm kopp kakao. När jag steg in var jag överväldigad av lugn och avslappning. Väggarna var en varm ljusbrun och golvet var av brunrött kakel. På alla bord fanns det små ljus, och från taket hängde glasbollar med ljus i. Fönstren var omringade av ljusslingor i formen av glödlampor och de lyste upp hela utrymmet i en svag glöd.
Jag gick fram till disken långsamt för att kunna dra till mig av den fantastiska stämningen och lade inte märke till personen som stod bakom disken. Han var perfekt. Den finaste människan jag sett. Hans hår lika brunt som smält choklad och hans hud såg ut som en mjuk filt. Man såg på långt håll att han var självsäker. Man kunde se musklerna genom den röda skjortan och jeansen kramade hans ben på alla de rätta ställena. Men det som fångade min uppmärksamhet var hans hypnotiska ögon. De var som smaragder som slipats till perfektion. Jag kunde inte låta bli att stirra in i den djupa skogen som gömde sig i hans ögon.
Han frågade mig vad jag ville ha, och hans röst var djup och grov, med en liten gnista av heshet. Efter den kvällen blev jag beroende.
Varje dag efter arbetet gick jag till caféet för att träffa denna man. Varje kväll satt jag och njöt av fler koppar kakao, bara för att få vara i närheten av honom. Vi småpratade, lärde känna varandra bättre och så småningom kände jag känslor växa i mig. Efter två veckor bestämde jag mig för att bjuda ut honom.
“Hej, en snabb fråga” frågade jag samtidigt som jag beställde en till kakao.
“Kör hårt” svarade han.
Nu gäller det. Det är inte så svårt. Bara släng ut det. Värsta svaret man kan få är ett nej.
“Jag såg en ny restaurang här i närheten när jag gick hem igår, och undrade om du ville komma med mig och se hurdan mat de har?”
Det var en lång tystnad. Vi båda frös, men av olika anledningar. Han av chock, och jag av desperat förväntan.
“Ja, jag kommer gärna med.” svarade han slutligen, och jag nästan började dansa av glädje. Men jag kontrollerade mig själv och gav ett stort leende istället.
“Nämen vad bra! När skulle det passa dig bäst?”
Vi kom överens om att träffas vid caféet nästa dag och gå tillsammans. Vi önskade varandra en god natt och gick våra egna vägar.
Jag kunde inte sitta stilla på jobbet nästa dag. Jag var fylld av nervositet och spänd förväntan. Han var allt jag kunde tänka på. Hur skulle kvällen fortgå? Vad om min stil att äta är för råddig? För honom? Vad om jag är för festligt klädd? Vad om han svarade ja bara för att han tyckte synd om mig? Alla dessa tankar snurrade i mitt huvud och gav mig ingen tid att koncentrera på mitt arbete. Klockan tickade, varje sekund kändes som en minut och varje minut kändes som en timme. Det kändes som en evighet tills klockan slog fem och arbetet tog slut. Jag rusade hem för att göra mig färdig för kvällen. Jag var nära att bli överkörd av en bil i min hast. Som tur kom jag hem utan en endaste en skråma. Jag gick igenom hela mitt skåp för att hitta den perfekta klädseln. Jag hade allt från horigt spända kortklänningar till långa klänningar som skrek oskyldig. Eftersom det var en kväll i december så valde jag en klänning som nådde ända ner till knävecken. Den var blodröd med svarta rosor vid midjan, och den visade perfekt min personlighet. Det var min favoritklänning som jag fick av en väldigt viktig person för några år sedan. När jag ser mig själv i spegeln känner jag mina ögon tåras. Jag andas djupt och fortsätter att göra mig färdig för kvällen.
~~~~~~~~~~~~
Klockan är tre på natten när jag vaknar. Jag ser mig omkring tills mina ögon landar på hans sovande form. Månen skiner på honom så att varendaste en detalj av hans ansikte syns. Det är avslappnat och avslöjar att han har en fredlig dröm. Jag tar min tid och uppskattar hans ansiktsstruktur. Det är som om Gud tog sig tid när han skapade honom. Varje fräkne är perfekt placerad vid just det rätta stället och hans läppar genomtänkt skapade till den utmärkta formen.
Jag minns inte om jag hade en mardröm, men känner hur någonting är annorlunda. Min kropp känns lustig, som om den kräver något. Som en knarkare kräver sin nästa dos, så skriker min kropp efter en viss vätska. Jag vet vad den vill ha, men är osäker på att ge det till den. Det har gått en så lång tid sen senaste gången. Kanske bara lite för att lugna ner min hunger.
Jag stiger upp långsamt för att inte väcka honom och tar smygande steg ut ur rummet. Jag går igenom skåp för skåp för att hitta en nål. Efter en lång stund så hittar jag en i bottnen av städskåpet. Den är smått trubbig, men får duga. Jag tar lugna steg mot sovrummet och sätter mig på sängen. Långsamt och ömt tar jag tag i hans arm och prickar nålen in. Han grimaserar smått, men lugnar ner sig igen och går tillbaka till drömvärlden. Jag lägger min mun mjukt på såret, och suger i mig blodet som tränger ut. Aaaah, det smakar så gott! Men snabbt så slutar blodet att komma ut, så jag prickar nålen igen för att få mer. Till slut har jag skapat tio små sår på hans arm. Jag lägger nålen på nattbordet, ger honom en liten kyss och lägger mig. Min kropp har lugnat ner sig, men min hjärna går på övervarv. Tankarna flyger som bladen i en tornado och genom allt detta hör jag en röst. Den viskar åt mig samma sak som alltid. Säger att jag ska äta, att jag är hungrig för ordentligt kött. Jag lovar åt mig själv, att snart är det dags. Snart får jag det jag väntat på.
~~~~~~~~~~~~
Jag hör när han kör in bilen i garaget och tar sin väg till dörren. Den låses upp och stängs efter en sekund. Han hälsar tomheten att han är hemma. Nu är det dags. Jag kan inte vänta mer. Jag har planerat den här stunden under en lång tid. Jag skriker ett smärtsamt och förskräckt skrik och det ekar i hela huset. Stegen rusar ner för trapporna och in i källaren. Jag hör honom ropa mitt namn i panik och kan känna ängslan stråla ur honom som en våg. För en stund känner jag sympati och avbryter nästan min plan, men så minns jag hur han smakade. Hans blod var så gott att jag undrar hur hans kött smakar.
Han tar osäkra steg mot mitten av rummet och ser sig omkring i källaren. Han märker inte mig långsamt smyga bakom honom. Jag lyfter den tomma vinflaskan och slår den med all min kraft rakt på hans huvud. Glaset flyger överallt som en explosion och han faller medvetslös ner på golvet. Hans vita kragskjorta färgas långsamt mörkröd av blodet som flödar ur hans huvud, och min hunger bara växer och växer.
Jag släpade hans tunga kropp mot stolen jag lagt i hörnet av rummet. Det tog en vacker stund tills jag fick honom att sitta på stolen med kroppen fastbunden. Jag satte tejp över hans mun och kollade att alla knutar satt spänt, så att det inte fanns någon chans att han kom fri. Samtidigt som jag satte alla verktyg på bordet bredvid stolen, hörde jag hur han började vakna upp. Han grymtade och stönade i smärta.
“Va? Va händer? Va gör du?”, frågar han sluddrande. Han ser sig omkring, tills han kollar ner på sig själv och märker i vilken situation han är. Han börjar kämpa mot repen, men det är onödigt. Han kommer inte loss. Jag ler smått av tanken och fortsätter med att putsa och ställa verktygen i ordning.
“Nåja, ska vi börja då?”
Han ser på mig med skräckfyllda och frågande ögon då jag närmar mig med långsamma steg. Jag vickar lite på höften när jag går, det kommer så automatiskt. Jag ställer mig rakt framför honom och ser på honom, fundersamt.
“Vad ska vi börja med?”
Jag drar in andan och börjar nästan drägla av doften som avdunstar från honom. Han doftar som nyrostat kaffe och vaniljkräm. Nu vet jag vad jag vill börja med. Jag hämtar nålen och gör precis på samma sätt som den ena natten jag blev hungrig, men den här gången prickar jag nålen i nacken. Jag undviker de store venerna, men ändå träffar något så att jag får blod. Han rycker till och rör sig smått bort, men jag följer bara efter. Jag har väntat så länge för att igen få smaka på hans fantastiska blod.
“Sluta! Vad är det för fel på dig?!” ropar han diffust. Jag suckar tungt. Han är nog svår att hantera. Jag river loss hans skjorta och knyter den över munnen.
“Jag orkar inte lyssna på ditt gnäll mer,” säger jag med en arg röst och spänner skjortan ännu hårdare. Jag går bakom honom igen för att fortsätta där jag blev. Efter att ha prickat hans kropp på fler olika ställen, bestämmer jag mig för att nu är det dags för ordentlig middag. Jag söker efter den största kniven och vässar den så att den helt säkert skär ordentligt. Min hunger bara växer och växer och jag kan inte vänta tills jag får smaka på honom. Han blod är så gott att hans kött också måste vara det. Långsamt men säkert skär jag av en bit från hans biceps. Han skriker in i skjortan och jag ser några tårar rinna ur hans ögon. Jag kan inte hålla mig och slickar upp den saltiga vätskan som rinner ner för hans kinder. Sedan är det den stunden jag väntat på i evigheter. Jag tar en bit av hans kött och jag får nästan en orgasm av smaken. Den är så fyllig och så saftig.
Nästa timmarna var som i en trans. Jag fick inte nog av smaken av honom. Jag åt bit efter bit och märkte inte hur han höll på att tappa medvetandet. Jag skar upp hans mage för att komma åt hans organ, och det var sista jag kunde ta. Hans ögon såg ut som glas, livlösa och stela. Han var helt täckt i blod och på några ställen kunde man se benen sticka ut. Det var överraskande att han levde så länge som han gjorde. Alla de andra hade gett upp efter de första få bitarna.
Jag tog min tid. Njöt av varje tugga. Jag sparade hjärtat till sist. Det är oftast den godaste delen. Jag ser på det och funderar, hur en så liten klönt kan ha så mycket kraft. Den pumpar inte bara blod och näring till hela kroppen, utan den känner också starka känslor. Jag tar en bit av hjärtat och stönar.
“Äntligen har jag hittat den rätta!”
