Musiklinjens julklapp

En bild från förra årets julspex.

Efter många veckor av hårt arbete och flitigt studerande börjar höstterminen snabbt komma mot ett slut. Den här veckans fredag, den 20.12.2019 hålls skolans julfest. Den markerar slutet på höstterminen och ger alla studerande och lärare en skön julstämning före jullovet. 

Det finns en specifik del av julfesten som många studerande ser fram emot, nämligen julspexet. Många ettor som inte går på musiklinjen har kanske ändå ingen aning om vad det är. Vi visste själva inte heller någonting om julspexet förrän vi fick höra om det från de äldre studerandena. 

Julspexet är en obligatorisk kurs för första års studerande på musiklinjen. Spexet är exakt vad det låter som; ett uppträdande med musik och drama med julen som tema. Studerandena hittar själva på handlingen och manuset till föreställningen. De väljer också själva vilka sånger som ska ackompanjera skådespelet. Sångtexterna ändras för att passa in med det som händer i berättelsen. Eftersom studerandena själva får skapa hela spexet är det alltid annorlunda än de föregående årens framträdanden. Julspexet är en unik upplevelse, exklusiv för Tölö gymnasium.  

Kursen går i period 2 men kräver mycket hårt arbete vilket oftast leder till att enbart en period inte räcker till för att öva. En massa extra timmar tillägnas övandet och dagarna kan bli långa.  “Trots att det är en stressande process tycker jag att det har varit roligt och är värt det”, säger en etta från musiklinjen. Musiklinjens ledare Annika Blomqvist, som också handleder kursen, håller med. Blomqvist har inlett traditionen med skolans julspex och lett verksamheten i över 15 år. Elias Edström har varit med och hjälpt med koreografin i 2 år nu, eftersom det annars blir ett omåttligt stort arbete för enbart en person att själv göra. 

Hela projektet är mycket lärorikt. Studerandena får en gyllene chans att komma ut ur sin komfortzon och testa på saker de aldrig gjort förut.  “Processen är pedagogisk. Showen görs inte för showens skull, utan den skapas för att de studerande ska undervisas”, säger Blomqvist. 

Kursen genomförs varje år, men poängen är inte att det ska bli ett uppträdande av det hela. Det är undervisningen som är det viktigaste. Studerandena får själva välja om de uppträder med spexet eller inte, så det kan lika bra något år vara en julfest utan spex. Därför hoppas vi att alla njuter av att få se det här årets julspex. Det är minsann en ytterst fin julklapp från musiklinjen till resten av skolan. 

Winona Saarikko & Emilia Schramko

Tryggt för vem?

Förra veckan firade republiken Finland sin självständighetsdag. Flaggor hissades, sånger sjöngs och diverse alkoholhaltiga drycker slank ner för strupar landet runt. Höstens studenter dimitterades också på denna dag och i samband med detta evenemang hölls i Tölö Gymnasium ett självständighetstal.

Ett ord som nämndes gång på gång i talet var “trygg”. Finland är tryggt påstods det. Jag undrar bara, tryggt för vem? Tryggt för majoriteten av dem i publiken den dagen? Säkert. Många var vita, många var cispersoner och alla tillhörde en klass som har råd att gå gymnasiet. Om vi bara räknar med dessa personer går det säkert att påstå att Finland är tryggt.

Men det känns inte alltid särskilt tryggt. Enligt Helsingin Sanomats opinionsmätningar från 27.11.2019 är Sannfinländarna nu det största partiet i vårt land. Med sina 22,4% har detta parti, med sina grunder i våld och rasism, nästan en fjärdedel av röstarna som stöd. Samtidigt tillåter staten organiserade nazister att marschera och lägga beslag på självständighetsdagen. Nationalism, fascism och extremhögern tar form genom 612:s och Soldiers of Odins parader. När jag den fredagen tvingades gå igenom ett fackeltåg för att komma över gatan blev jag så ifrån mig att jag först inte lade märke till havet av studentmössor som syftade på att det här bara var studenternas facklor och inte extremhögerns 612-parad.

Jag anser att vi inte borde ge utrymme åt en rörelse som orsakat någonting så grovt som folkmord. Bilderna på Soldiers of Odin från fredagen 6.12.2019 består föga förvånande av bl.a. hakkors och nazisthälsningar. Genom att tillåta dessa nazister att stoltsera mitt i staden visar vi inte bara att nazism är lagligt utan vi ger dem dessutom en plattform; huvudstadens gator. 

Många vill likna dessa marscher vid demonstrationer för mänskliga rättigheter. De undrar varför Pride får ta över hela landet men SoO inte får göra det, står inte båda bara upp för sina åsikter? Skillnaden är att den ena baserar sig på en kamp för individens grundläggande rättigheter medan den andra har rötter i koncentrationsläger och gaskamrar. Ett argument från den nationalistiska sidan är tanken om allas rätt till yttrandefrihet. Bland Finlands Journalistförbunds journalistregler står följande; “Yttrandefriheten är grundvalen för ett demokratiskt samhälle”. Varför skulle då yttrandefriheten gälla personer som genom sin ideologi blir demokratimotståndare? Då vi tillåter nazister sprida sin hatretorik i demokratins namn gör vi det genom att poängtera ett styrelseskick som de aktivt motarbetar.

Så klart är Finland tryggare än många andra platser på jorden. Min avsikt är inte att ignorera alla steg vi tagit mot det bättre, utan att belysa att det fortfarande finns arbete som bör utföras. Att konstatera att Finland är tryggt, punkt och slut, känns lite som att stänga ögonen för utsattas situationer och sopa det växande problemet med populism och nationalism under mattan. Som tur var det inte bara nazister på gatorna på självständighetsdagen utan också motdemonstrationen Helsingfors utan nazister. Det var fint att se hundratals människor samlas i rättvisans och jämställdhetens namn. Ei natseja Helsinkiin, ei natseja minnekään. 

Sofia Stenstrand

Allt ljus på humanekologin!

Schemat för årets presentationer

På torsdag är det dags igen för vår årliga tradition med slutarbetspresentationer i humanekologi. Frånsett musikernas slutarbetskonserter brukar slutarbeten något försvinna in i skymundan trots att de är en stor del av speciallinjernas abiår. Konstens tavlor och skulpturer förblir visserligen framme men själva vernissagen är ofta mindre besökt är konserterna. Humanekologins slutarbetspresentationer är ändå de som får minst uppmärksamhet, inte ens alla humanekologer dyker upp! Orsaken till detta ser jag som en kombination av att många inte vet vad ett hummaslutarbete egentligen är och att ordet “presentation” får det att låta tråkigt och överdrivet akademiskt.


Hummaslutarbetet är ungefär den bredaste uppgiften som finns under hela gymnasietiden. Under alla de övriga hummakurserna, och för den delen alla gymnasiekurser, finns klara instruktioner och ramar upplagda för de arbeten som utförs. Slutarbetet är en övning i självständigt arbete och förmågan att själv planera och slutföra ett projekt. Ett slutarbete kan vara allt från att designa en miljövänlig motorbåt till att undersöka flora och fauna i Finland eller lära sig baka utan allergener. Det enda kravet är att hitta en vinkling som anknyter till något delområde inom humanekologin. Det kan handla om ekologiska funderingar, samhällelig orättvisa eller stigma, intressanta kulturfenomen eller något annat lämpligt “humma”.


Att uppgiften är så bred är en mycket bra sak ur ett perspektiv – ingen kommer ha sämre förutsättningar för att klara den p.g.a. bristfälliga kunskaper eller för att den inte intresserar. Ett annat problem uppstår dock tyvärr: man måste hitta ett bra ämne helt själv. För en del är det kanske självklart vad de vill arbeta med, ett långtidsintresse eller något speciellt aktuellt kan göra det lätt att komma på en god idé. För andra är det som att åka roddbåt i en cyklon.


Då man tänker på potentiella slutarbeten är det tre faktorer som jag anser vara de viktigaste. Nummer ett: är ämnet intressant? Tror du att du kommer klara av att hålla uppe motivationen för att slutföra arbetet? Nummer två: hur skulle du göra arbetet? Har du möjligheten att göra det? Är det en realistisk uppgift? Nummer tre: när skulle du arbeta? Är det något du kan börja på under sommaren? Kommer du behöva mycket stöd? Finns det några tidskänsliga delar?


Förutom detta är det också viktigt att komma ihåg att slutarbetet trots allt bara är ett arbete. Det borde inte vara det enda man kan tänka på hela året. I meddelandet vi fick om slutarbetet stod det svart på vitt i brödtext “Ett slutarbete ska INTE vara höjdpunkten på hela ditt liv”. Trots detta motsvarar arbetet ändå en kurs och måste därmed innefatta en hel del arbetstimmar och en viss struktur. Trots fria ämnesval och metoder finns det riktlinjer för hur arbeten presenteras. Teoretiska arbeten har de klaraste instruktionerna: fontstorlek, indelning i kapite och källhänvisningar. Men praktiska och allmännyttiga arbeten (arbeten där man tar del i välgörenhetsarbete) måste också de följa regler om hur de dokumenteras och presenteras.


Själva presentationerna känns kanske inte så viktiga i relation till det arbete som utförts fram till det. Tio minuter för att sammanfatta en hel kurs och förklara var, när, hur, vad, och varför. Trots det anser jag att det är den viktigaste delen av hela arbetet. Det är då man får visa upp allt det man kämpat för, då man kanske kan inspirera någon etta eller tvåa, då man får ge en liten inblick i humanekologin till andra linjers studerande, föräldrar och bekanta. Slutarbetspresentationerna är den stund humanekologin får stå i rampljuset och jag hoppas verkligen att ljusstyrkan är lite högre i år.

Sara Moring, chefredaktör och humma-abi