Musiklinjens julklapp

En bild från förra årets julspex.

Efter många veckor av hårt arbete och flitigt studerande börjar höstterminen snabbt komma mot ett slut. Den här veckans fredag, den 20.12.2019 hålls skolans julfest. Den markerar slutet på höstterminen och ger alla studerande och lärare en skön julstämning före jullovet. 

Det finns en specifik del av julfesten som många studerande ser fram emot, nämligen julspexet. Många ettor som inte går på musiklinjen har kanske ändå ingen aning om vad det är. Vi visste själva inte heller någonting om julspexet förrän vi fick höra om det från de äldre studerandena. 

Julspexet är en obligatorisk kurs för första års studerande på musiklinjen. Spexet är exakt vad det låter som; ett uppträdande med musik och drama med julen som tema. Studerandena hittar själva på handlingen och manuset till föreställningen. De väljer också själva vilka sånger som ska ackompanjera skådespelet. Sångtexterna ändras för att passa in med det som händer i berättelsen. Eftersom studerandena själva får skapa hela spexet är det alltid annorlunda än de föregående årens framträdanden. Julspexet är en unik upplevelse, exklusiv för Tölö gymnasium.  

Kursen går i period 2 men kräver mycket hårt arbete vilket oftast leder till att enbart en period inte räcker till för att öva. En massa extra timmar tillägnas övandet och dagarna kan bli långa.  “Trots att det är en stressande process tycker jag att det har varit roligt och är värt det”, säger en etta från musiklinjen. Musiklinjens ledare Annika Blomqvist, som också handleder kursen, håller med. Blomqvist har inlett traditionen med skolans julspex och lett verksamheten i över 15 år. Elias Edström har varit med och hjälpt med koreografin i 2 år nu, eftersom det annars blir ett omåttligt stort arbete för enbart en person att själv göra. 

Hela projektet är mycket lärorikt. Studerandena får en gyllene chans att komma ut ur sin komfortzon och testa på saker de aldrig gjort förut.  “Processen är pedagogisk. Showen görs inte för showens skull, utan den skapas för att de studerande ska undervisas”, säger Blomqvist. 

Kursen genomförs varje år, men poängen är inte att det ska bli ett uppträdande av det hela. Det är undervisningen som är det viktigaste. Studerandena får själva välja om de uppträder med spexet eller inte, så det kan lika bra något år vara en julfest utan spex. Därför hoppas vi att alla njuter av att få se det här årets julspex. Det är minsann en ytterst fin julklapp från musiklinjen till resten av skolan. 

Winona Saarikko & Emilia Schramko

Tryggt för vem?

Förra veckan firade republiken Finland sin självständighetsdag. Flaggor hissades, sånger sjöngs och diverse alkoholhaltiga drycker slank ner för strupar landet runt. Höstens studenter dimitterades också på denna dag och i samband med detta evenemang hölls i Tölö Gymnasium ett självständighetstal.

Ett ord som nämndes gång på gång i talet var “trygg”. Finland är tryggt påstods det. Jag undrar bara, tryggt för vem? Tryggt för majoriteten av dem i publiken den dagen? Säkert. Många var vita, många var cispersoner och alla tillhörde en klass som har råd att gå gymnasiet. Om vi bara räknar med dessa personer går det säkert att påstå att Finland är tryggt.

Men det känns inte alltid särskilt tryggt. Enligt Helsingin Sanomats opinionsmätningar från 27.11.2019 är Sannfinländarna nu det största partiet i vårt land. Med sina 22,4% har detta parti, med sina grunder i våld och rasism, nästan en fjärdedel av röstarna som stöd. Samtidigt tillåter staten organiserade nazister att marschera och lägga beslag på självständighetsdagen. Nationalism, fascism och extremhögern tar form genom 612:s och Soldiers of Odins parader. När jag den fredagen tvingades gå igenom ett fackeltåg för att komma över gatan blev jag så ifrån mig att jag först inte lade märke till havet av studentmössor som syftade på att det här bara var studenternas facklor och inte extremhögerns 612-parad.

Jag anser att vi inte borde ge utrymme åt en rörelse som orsakat någonting så grovt som folkmord. Bilderna på Soldiers of Odin från fredagen 6.12.2019 består föga förvånande av bl.a. hakkors och nazisthälsningar. Genom att tillåta dessa nazister att stoltsera mitt i staden visar vi inte bara att nazism är lagligt utan vi ger dem dessutom en plattform; huvudstadens gator. 

Många vill likna dessa marscher vid demonstrationer för mänskliga rättigheter. De undrar varför Pride får ta över hela landet men SoO inte får göra det, står inte båda bara upp för sina åsikter? Skillnaden är att den ena baserar sig på en kamp för individens grundläggande rättigheter medan den andra har rötter i koncentrationsläger och gaskamrar. Ett argument från den nationalistiska sidan är tanken om allas rätt till yttrandefrihet. Bland Finlands Journalistförbunds journalistregler står följande; “Yttrandefriheten är grundvalen för ett demokratiskt samhälle”. Varför skulle då yttrandefriheten gälla personer som genom sin ideologi blir demokratimotståndare? Då vi tillåter nazister sprida sin hatretorik i demokratins namn gör vi det genom att poängtera ett styrelseskick som de aktivt motarbetar.

Så klart är Finland tryggare än många andra platser på jorden. Min avsikt är inte att ignorera alla steg vi tagit mot det bättre, utan att belysa att det fortfarande finns arbete som bör utföras. Att konstatera att Finland är tryggt, punkt och slut, känns lite som att stänga ögonen för utsattas situationer och sopa det växande problemet med populism och nationalism under mattan. Som tur var det inte bara nazister på gatorna på självständighetsdagen utan också motdemonstrationen Helsingfors utan nazister. Det var fint att se hundratals människor samlas i rättvisans och jämställdhetens namn. Ei natseja Helsinkiin, ei natseja minnekään. 

Sofia Stenstrand

Allt ljus på humanekologin!

Schemat för årets presentationer

På torsdag är det dags igen för vår årliga tradition med slutarbetspresentationer i humanekologi. Frånsett musikernas slutarbetskonserter brukar slutarbeten något försvinna in i skymundan trots att de är en stor del av speciallinjernas abiår. Konstens tavlor och skulpturer förblir visserligen framme men själva vernissagen är ofta mindre besökt är konserterna. Humanekologins slutarbetspresentationer är ändå de som får minst uppmärksamhet, inte ens alla humanekologer dyker upp! Orsaken till detta ser jag som en kombination av att många inte vet vad ett hummaslutarbete egentligen är och att ordet “presentation” får det att låta tråkigt och överdrivet akademiskt.


Hummaslutarbetet är ungefär den bredaste uppgiften som finns under hela gymnasietiden. Under alla de övriga hummakurserna, och för den delen alla gymnasiekurser, finns klara instruktioner och ramar upplagda för de arbeten som utförs. Slutarbetet är en övning i självständigt arbete och förmågan att själv planera och slutföra ett projekt. Ett slutarbete kan vara allt från att designa en miljövänlig motorbåt till att undersöka flora och fauna i Finland eller lära sig baka utan allergener. Det enda kravet är att hitta en vinkling som anknyter till något delområde inom humanekologin. Det kan handla om ekologiska funderingar, samhällelig orättvisa eller stigma, intressanta kulturfenomen eller något annat lämpligt “humma”.


Att uppgiften är så bred är en mycket bra sak ur ett perspektiv – ingen kommer ha sämre förutsättningar för att klara den p.g.a. bristfälliga kunskaper eller för att den inte intresserar. Ett annat problem uppstår dock tyvärr: man måste hitta ett bra ämne helt själv. För en del är det kanske självklart vad de vill arbeta med, ett långtidsintresse eller något speciellt aktuellt kan göra det lätt att komma på en god idé. För andra är det som att åka roddbåt i en cyklon.


Då man tänker på potentiella slutarbeten är det tre faktorer som jag anser vara de viktigaste. Nummer ett: är ämnet intressant? Tror du att du kommer klara av att hålla uppe motivationen för att slutföra arbetet? Nummer två: hur skulle du göra arbetet? Har du möjligheten att göra det? Är det en realistisk uppgift? Nummer tre: när skulle du arbeta? Är det något du kan börja på under sommaren? Kommer du behöva mycket stöd? Finns det några tidskänsliga delar?


Förutom detta är det också viktigt att komma ihåg att slutarbetet trots allt bara är ett arbete. Det borde inte vara det enda man kan tänka på hela året. I meddelandet vi fick om slutarbetet stod det svart på vitt i brödtext “Ett slutarbete ska INTE vara höjdpunkten på hela ditt liv”. Trots detta motsvarar arbetet ändå en kurs och måste därmed innefatta en hel del arbetstimmar och en viss struktur. Trots fria ämnesval och metoder finns det riktlinjer för hur arbeten presenteras. Teoretiska arbeten har de klaraste instruktionerna: fontstorlek, indelning i kapite och källhänvisningar. Men praktiska och allmännyttiga arbeten (arbeten där man tar del i välgörenhetsarbete) måste också de följa regler om hur de dokumenteras och presenteras.


Själva presentationerna känns kanske inte så viktiga i relation till det arbete som utförts fram till det. Tio minuter för att sammanfatta en hel kurs och förklara var, när, hur, vad, och varför. Trots det anser jag att det är den viktigaste delen av hela arbetet. Det är då man får visa upp allt det man kämpat för, då man kanske kan inspirera någon etta eller tvåa, då man får ge en liten inblick i humanekologin till andra linjers studerande, föräldrar och bekanta. Slutarbetspresentationerna är den stund humanekologin får stå i rampljuset och jag hoppas verkligen att ljusstyrkan är lite högre i år.

Sara Moring, chefredaktör och humma-abi

10 minuter live - Behind The Scenes

10 minuter live är ett projekt som leds av HBL. Det går ut på att några gymnasier ska åstadkomma en liveproduktion med längden 10 minuter. I år är det Mattlidens gymnasium, Virkby gymnasium, Vasa övningsskolas gymnasium och Tölö gymnasium som står för produktionerna. Temat för produktionerna är den svenska litteraturen i Finland, och det är även en tävling skolorna emellan. Första platsen avgörs med hjälp av visningar, likes och juryröster.

Jag är med i Tölös produktion, och det har varit helt jätteroligt. Mina officiella titlar är fotograf och kameraoperatör. Det betyder att jag tagit reklambilder och under sändningen skötte jag en av kamerorna.

På bilden ser man en lite bredare vinkel av det som syns i sändningen.
Foto: Linus Grönroos

Så här ser det ut från min vinkel.
Foto: Linus Grönroos

Vi var tvungna att komma på kreativa lösningar! Här använder vi ett skåp på hjul för att
stabilisera kameran i första livebilden.
Foto: Linus Grönroos

Sändningen började planeras redan i oktober, men för mig var det mest intensivt 11-14 november. Vi byggde studion och övade sändningen. Jag kommer ihåg att första övningen där vi körde igenom hela programmet var nästan totalkaos. Vi kameraoperatörer hade varsin snäcka i örat. Bildproducenten berättade från kontrollrummet genom radiokontakt vad vi skulle göra, och vilken kamera som mixoperatören valde för att visas just då i sändningen. Jag tror alla var osäkra på programmet och hur det skulle gå. Efteråt så hade vi alla ganska många frågor. Trots allt gick det ganska bra för att vara första genomgången. Vi kom igenom programmet, och det hände inget katastrofalt.

Onsdag till torsdag var det mest att vi körde igenom programmet, kollade vad som gick fel och vad som kunde göras bättre. Så programmet hade vi kört igenom ganska många gånger, men såklart inte med de riktiga gästerna som var i sändningen. Klockan 18 på torsdag var allt live.

Det blev långa dagar och mot slutet var många ganska trötta, som man ser på bilden. :D
Foto: Linus Grönroos

Som tur så fick vi i ett skede pizza för att hålla humöret och stämningen uppe!
Foto: Linus Grönroos

Här sitter Thomas (projektledare, initiativtagare och instruktör) i kontrollrummet.
Foto: Linus Grönroos

Jag tycker 10 minuter live har varit ett helt fantastiskt roligt projekt, och jag är jättetacksam att vi i Tölö fick vara med. Jag håller själv på med både film och foto på fritiden, så det här var en otroligt intressant och lärorik upplevelse!

Som sagt så är vinnarkriterierna visningar, gillamarkeringar och juryröster. Så om du vill hjälpa Tölö att vinna får du gärna gilla, dela och kolla sändningen på hbl.fi/10-min-live-tolo-gymnasium/. Du får även gärna dela länken om du vill!

Linus Grönroos

17,999 år och ingen rätt

Det här är en text om de ungas rösträtt, skriven av sks ordförande Willjam Fagerström våren 2019. Texten var del av en kolumntävling och kunde därmed inte publiceras då den var relevant för riksdags- och EU-valen men kan nu istället ta del i diskussionen på ett nytt plan. Det är nämligen val av Kruts kärngrupp nu på fredag 15.11, ett val som alla i skolan får rösta i. Krut är Helsingfors stads sätt för unga att påverka och kärngruppen finns till för att behandla frågor som har att göra med unga och skolvardagen, bland annat. Det är dock inte något som gör det mindre snopet att fylla aderton dagen efter riksdagsvalet.

Skribent: Willjam Fagerström

På valdagen 14.4 gick jag och kring tre miljoner andra finländare in i det lilla valbåset. Flera hundra namn var listade på väggarna. Jag skrev med tydlig handstil en siffra som kopplades till en kandidat. Jag kände mig glad. Äntligen hade jag möjlighet att påverka det samhället jag lever i. 

Jag är född 7.3.2001 vilket innebär att jag är myndig på valdagen. En person född 14.4 är myndig på riksdagsvalets valdag och har rösträtt. Personen född 15.4 är inte myndig på valdagen och får därför inte rösta.  

Tänk dig att du är 17,999 år gammal på valdagen men får inte rösta.  Tänk dig överlag ett år med val och du är född på hösten, i det fallet får du oftast inte rösta. Antingen borde man införa att alla val i Finland sker 31.12 så får alla födda inom samma år rösta. Eller ändra på vallagen så att alla som blir myndiga under året skulle ha möjlighet i att rösta.  

Man kan fråga sig - varför? Ungdomar är idag mer aktiva inom politiken och ivriga att få påverka. Det har skett en upplysning och samtidigt har en del av trösklarna blivit lägre. Unga vågar trotsa sina föräldrar då de anser att de uttrycker sig fel på något plan. Unga är intresserade av vår framtid. Ett exempel som varit på tapeten är klimatpolitiken där unga är på hugget. Så varför stoppas man från att utföra en medborgerlig rätt för att man inte fått rättshandlingsförmåga före juni (valen i Finland hålls ofta före sommaren).  

Ungdomar har inte så stora mentala skillnader mellan årskullar. Man ser redan i skolan hur alla kommer överens och kan vara vänner med varandra, över årskursgränserna. Då man är 16–18 år gammal är man så nära varandra i åldern att det inte märks. Så det finns ingen som helst orsak till att en som fyller under året 18 inte skulle få rösta.  

Om man tar till sig tanken om att alla inte utvecklas på samma sätt, då borde man flytta rösträtten till 25 års ålder, då allas hjärnor slutar formas neurologiskt. Detta lär sig alla gymnasiestuderande i kurs ett i psykologi, ”Psykisk aktivitet och lärande”. Man är alltså i genomsnitt fullt utvecklad som 25-åring och efter det börjar förfallet, som är långsamt men man blir sämre och sämre på att utföra uppgifter och göra kloka val.  

Alla utvecklas psykologiskt i olika hastighet. Våra förmågor i logiskt tänkande försämras med åldern och idag får en person med demens rösta. En person som inte vet vilket år och hurdant samhället är, får rösta. Men en 17,999-åring som är så att säga "klar i huvudet" får inte rösta. Det är rena galenskapen! 

Valresultatet i riksdagsvalet kunde ha avvikit från det slutliga om dessa 17,999-åringar hade röstat. Enligt en undersökning gjord av organisationen Allianssi skulle resultatet varit mera grönt än blått, som det slutligen blev. Mycket mer angenämt enligt mig.  

Ta nu sen och säg åt den unga: Du borde ha fötts tidigare! Vi måste ändra lagstiftningen för att få de unga aktiverade. 

Willjam Fagerström  

Häromdagen

Det här är en text jag skrev ett par veckor efter jag återvänt från resan till förintelsens minnesmärken, en resa som ingår i kursen makt och ondska. Kursen behandlar ämnen som folkmord, rasism, antisemitism och ondskans psykologi. Kursen går igen i år och har inträdesprov nästa veckas tisdag (5.11) och anmälningen tar slut redan nu på fredag. Kursen, speciellt resan, kan kännas ganska psykiskt tung och den här texten visar hurdana tankar jag hade efteråt.

Den enda bilden jag tog under resan, en barnateckning från koncentrationslägret Terezín

Jag åkte ut till stugan häromdagen. Pappa och jag tog turbåten ut för att lägga båten i sjön. Vi hade tänkt gå en längre bit genom skogen från postbryggan, men ett äldre par påpekade att båten skulle fortsätta förbi en brygga som var stor nog och som låg mycket närmare oss. Föraren gick med på att lämna av oss där så vi fortsatte vår tur i några minuter till. Då vi kom till bryggan, som tillhörde en av kyrkans sommarstugor, var den blockerad med en träplanka tvärs över ändan. Turbåten åkte lite väl fort och bröt plankan, vilket orsakade att en tung metallhake som lutat på den hamnade i fören på båten. Vi fick lov att dra upp den ur båten med hjälp av föraren och en rostig stålvajer som stack ut ur andra änden, men i land kom vi i varje fall. 

Vi fortsatte vår färd till fots, upp för en stig och förbi ett skjul där en skylt som förbjöd landstigning utan tillstånd var uppnålad på väggen. Direkt till höger fanns ruinerna av kyrkstugan. Den hade brunnit ner under den föregående sommaren och det enda som egentligen fanns kvar var husgrunden. Den låg mitt i en skog, inte på ett fält och var gjord av fin röd granit, inte grå tegel. Det hade inte ens varit en kyrka, bara en stuga ägd av församlingen. Trots allt detta påminde den mig ändå om kyrkan i Lidice. Allting påminner mig om Lidice nu. Eller om Birkenau. Eller Majdanek.

På vägen hem senare samma dag såg jag en liten lägerugn i rött tegel, en helt vanlig en jag sett tusentals gånger förr. Ingen brukar någonsin använda den men det satt en hel familj vid träbordet invid. Vanligtvis skulle detta förundra mig, och det gjorde det också denna gång. Samtidigt kunde jag inte bli av med bilden av utsikten från vakttornet i Auschwitz Birkenau. Alla de kvarstående röda skorstenarna, de målade sig över denna oskyldiga lilla lägerugn och förvred mitt goda humör. 

Dagen innan vi åkte ut hade jag sett en musikal. Det var långfredag så det kändes apropå att se den, “Jesus Christ Superstar”. Jag såg den över nätet med en kompis som länge tjatat om att jag skulle gilla den mycket, och som redan fått mig att lyssna genom sångerna på engelska. Det var en mycket bra musikal, i alla fall den svenska versionen vi såg, men en enda mening fick mig att stanna upp. “Vi behöver en mer slutgiltig lösning på problemet”, säger Caiaphas om Jesus och hans följeslagare. En slutgiltig lösning. Den slutgiltiga lösningen.

Allting påminner mig om Förintelsen. 

Sara Moring, chefredaktör