EP som slutarbete

Jag, Teresa, Isak och Oliver gjorde vårt slutarbete tillsammans. Vi valde att göra ett inspelningsarbete och siktade på att komponera och spela in 3-4 låtar. Mer än så trodde vi inte att tiden skulle räcka till för. Vi förväntade oss tre låtar, men nu när vi har givit in vårt arbete för bedömning, inser vi att vi underskattade oss själva och projektet. Vi lämnade in 9 låtar.

Att jobba i grupp med att spela och framföra musik är något vi alla är vana med. Men att skapa musik i grupp är en helt annan femma. Vi har alla erfarenhet av att komponera musik på varsitt håll, men vi tyckte att det kunde vara roligt att göra något tillsammans. Därför bestämde vi oss på åk 2:s vår att bilda en slutarbetsgrupp. Vi funderade på hur vi skulle jobba och vad vi förväntade oss. Vi kom överens om att använda en sorgbearbetnings modell som grund för vår EP (“extended play”= ett kortare album med ca. 3-5 låtar). Denna idé kom senare att läggas åt sidan. Under sommaren skapade vi och gjorde förarbete på varsitt håll, med skype-samtal och meddelanden i en Whatsapp-grupp för att upprätthålla kommunikationen. Vi träffades även en gång hos Isak för att komma igång. Vi delade upp oss i par baserat på hur vi ville jobba den dagen och medan pojkarna hade improvisations-/inspirationsövningar, satte jag och Teresa oss ner framför pianot och skrev en hel låt. Isak och Oliver skapade en rolig låtslinga som de senare valde att inte använda, men namnet “Marshmellow Donkey” kom att fastna som ett skämt under hela arbetsprocessen.

 Under hela hösten arbetade vi i studion med två låtar som alla var med på. Utöver dessa, komponerade och spelade Isak och Oliver in ett intro till skivan, och en instrumental låt. Jag skrev två akustiska låtar som aldrig kom att spelas in och Teresa komponerade ett instrumentalt stycke. I september/november började vi öva för ett uppträdande utanför skolan som tog nästan all vår tid. När vi återkom till projektet var de så gott som dags att lämna in. Isak, Teresa och Oliver jobbade hemma hos Isak söndagen innan den slutgiltiga deadlinen och spelade in de avslutande delarna av de två låtar där alla varit delaktiga. Jag och Teresa sökte igenom alla skolans nyinskaffade datorer för att hitta den låt vi skrev på sommaren hos Isak, som vi endast hunnit banda in en demo-version av a cappella. De sista kvällarna och nätterna innan vi lämnade in, var Isak vaken till långt efter midnatt för att mixa klart låtarna. Ett tecken på hur hängivna vi alla varit projektet. Speciellt Isak och Oliver som jobbat i studion med produktionsarbete uppskattningsvis 10/15h mer än jag och Teresa.

Ifall jag inte missminner mig, ska en kurs innehålla 38h arbete, vilket vi alla vet är mycket under en period. Vårt slutarbete har tagit ca. 50-65h beroende på vem av oss du frågar. Att få jobba med Isak, Teresa och Oliver har varit en mycket lärorik och trevlig upplevelse som jag sent glömmer. Att veta vad man ska förvänta sig både av gruppens samarbete och projektet kan vara svårt, men jag är mycket stolt över vad vi åstadkommit och jag vet att jag talar för oss alla då jag säger det.

Frida Hindsberg tillsammans med Isak Solbakken, Oliver Ahnlund och Teresa Santanen

Att börja gymnasiet

 

Jag är kanske ett undantag i det att jag alltid vetat vilket gymnasium jag vill gå i. Jag funderade en kort tid på en annan skola, men visste alltid ändå innerst inne att Tölö var rätt för mig. Att gå i Tölö gymnasium på humanekologiska linjen är det bästa valet jag gjort i mitt liv, brukar jag säga. Detta på grund av alla nya människor och nya ämnen.

Hoppet mellan högstadiet och gymnasiet kan kännas väldigt stort. Plötsligt får man mycket mera ansvar, blir tvungen att planera sitt eget schema och blir mycket mera självständig i sina studier. Självständigheten är inte nödvändigtvis en dålig sak. Den ger möjlighet för var och en att sätt sin egen ribba och ger träning inför arbetslivet.

Att börja i gymnasiet kan kännas svårt. Gymnasiet är också mycket mera stressigt än högstadiet. Man har mera uppgifter, projekt och läxor. Något jag har funnit rätt jobbigt i gymnasiet är systemet med kurser som gör att man måste ta in mycket mera information under en kortare tid än i högstadiet. En faktor som ändå minskar signifikant på stressen är att vitsord inte alls spelar lika stor roll i gymnasiet. Man kan fokusera på att få bra vitsord i de ämnen man tänker skriva i studentexamen och i de andra bara försöka lära sig så mycket som möjligt och sedan strunta i hur provet går.  

Det bästa med gymnasiet

Jag har träffat många trevliga människor och kursutbudet på humman är mångsidigt och intressant. Till gymnasiet kommer väldigt många olika slags människor från många olika ställen. Själv är jag från Helsingfors och har genom gymnasiet träffat människor från till exempel Sibbo, Esbo, Vanda och Borgå jag aldrig annars hade mött. Människorna i Tölö är speciellt fantastiska eftersom alla ger varandra frihet att vara sig själva. Jag har aldrig i Tölö behövt oroa mig för att bli dömd eller att vara utanför.  

En av de absolut bästa sakerna med Tölö är ungdomsgården Sandels, Unkan, som man alltid kan gå till efter skolan eller på rasterna. Där kan man bara hänga, äta pizza, spela biljard eller lyssna på musik.

Det nya urvalet av ämnen i gymnasiet är helt fantastiskt, speciellt om man går på en specialiseringslinje. Olika skolämnen behandlar ofta liknande frågor men från olika synvinklar vilket hjälper till i att skapa en helhetsbild av ämnet. Lärarna i Tölö är sakkunniga och är väldigt trevliga vilket bidrar till att skapa en trygg inlärningsmiljö. 

Vad jag lärt mig i gymnasiet

Jag har insett att jag inte behöver stressa så mycket över mina vitsord, något jag definitivt gjort förut. En abi sa åt mig en gång att inte känna så mycket press under mitt första år i gymnasiet. Det är ett råd jag har tagit till mig och anser att alla andra också borde. Ettan är framförallt en tid för att skapa nya sociala kontakter.

Man kan ändå inte strunta i skolarbete totalt på ettan. Det första året bör också vara en tid för att fundera på vilka ämnen man vill skriva i studentexamen och börja ta sitt skolarbete mera seriöst i förberedelse för de kommande två åren.

Jag har också lärt mig en del om mig själv i och med att jag fått se mig själv genom nya människors ögon. Jag har lärt mig att sträva efter objektivitet i mitt sätt att se på världen. Denna lärdom har definitivt främjats av skolan i och med den helhetsskapande undervisningen.


Tölö älskar alla :)

Milena Hyvärinen

Vernissage: ett konstkollage

Det är snart dags för bildkonstlinjens årliga Vernissage. Vernissagen ordnas i Sandels matsal 14.1.2020. och där ska alla bildkonstlinjens abiturienter ställa fram sina verk. I början av året får man välja mellan att göra ett gymnasiediplom i bildkonst eller ett slutarbete, jag har valt att göra båda. 

 

Gymnasiediplom är ett nationellt prov i bildkonst som vem som helst kan göra, man behöver alltså inte gå på bildlinjen för att utföra det. Varje år finns det olika teman man kan följa då man gör sitt diplom, jag valde temat självporträtt. Då man börjar arbeta måste man först välja tema och utveckla en förhandsplan. Gymnasiediplomet är strängare än slutarbete, då man får ett exakt antal timmar man får jobba och där bokföringen är ytterst viktig. 

Slutarbete innebär också bokförande, men man kan töja på tiderna lite grann. Slutarbetet är också fritt gällande teman, ämnen och inspirationer. Medan man också i gymnasiediplomet kan välja material och arbetsmetoder, är slutarbetet ännu friare. Däremot saknar slutarbetet klarare handledning eftersom det är ett projekt som sker helt på elevens eget ansvar. Jag fokuserade på mitt diplom genom hösten och gjorde slutarbetet klart först efter det. Detta är ett val jag inte skulle rekommendera för någon, deadlinen för slutarbete kommer snabbt efter diplomets. Mitt slutarbete lyckades helt bra även om jag inte hade så mycket tid. Dock känner jag att mitt arbete skulle ha kunnat bli ännu bättre om jag hade haft mer tid, eftersom den korta tiden begränsade mina möjligheter så mycket.  

Vernissagen är inte lika besökt som musiklinjens slutarbetskonserter, men den har krävt minst lika mycket jobb från varje elev. Bildkonstlinjen gör sällan reklam för sig själv så få vet om Vernissagen, ändå hoppas vi alla på att många kan bevittna elevernas vackra arbeten i år! 

Elsi Kesäläinen