Häromdagen

Det här är en text jag skrev ett par veckor efter jag återvänt från resan till förintelsens minnesmärken, en resa som ingår i kursen makt och ondska. Kursen behandlar ämnen som folkmord, rasism, antisemitism och ondskans psykologi. Kursen går igen i år och har inträdesprov nästa veckas tisdag (5.11) och anmälningen tar slut redan nu på fredag. Kursen, speciellt resan, kan kännas ganska psykiskt tung och den här texten visar hurdana tankar jag hade efteråt.

Den enda bilden jag tog under resan, en barnateckning från koncentrationslägret Terezín

Jag åkte ut till stugan häromdagen. Pappa och jag tog turbåten ut för att lägga båten i sjön. Vi hade tänkt gå en längre bit genom skogen från postbryggan, men ett äldre par påpekade att båten skulle fortsätta förbi en brygga som var stor nog och som låg mycket närmare oss. Föraren gick med på att lämna av oss där så vi fortsatte vår tur i några minuter till. Då vi kom till bryggan, som tillhörde en av kyrkans sommarstugor, var den blockerad med en träplanka tvärs över ändan. Turbåten åkte lite väl fort och bröt plankan, vilket orsakade att en tung metallhake som lutat på den hamnade i fören på båten. Vi fick lov att dra upp den ur båten med hjälp av föraren och en rostig stålvajer som stack ut ur andra änden, men i land kom vi i varje fall. 

Vi fortsatte vår färd till fots, upp för en stig och förbi ett skjul där en skylt som förbjöd landstigning utan tillstånd var uppnålad på väggen. Direkt till höger fanns ruinerna av kyrkstugan. Den hade brunnit ner under den föregående sommaren och det enda som egentligen fanns kvar var husgrunden. Den låg mitt i en skog, inte på ett fält och var gjord av fin röd granit, inte grå tegel. Det hade inte ens varit en kyrka, bara en stuga ägd av församlingen. Trots allt detta påminde den mig ändå om kyrkan i Lidice. Allting påminner mig om Lidice nu. Eller om Birkenau. Eller Majdanek.

På vägen hem senare samma dag såg jag en liten lägerugn i rött tegel, en helt vanlig en jag sett tusentals gånger förr. Ingen brukar någonsin använda den men det satt en hel familj vid träbordet invid. Vanligtvis skulle detta förundra mig, och det gjorde det också denna gång. Samtidigt kunde jag inte bli av med bilden av utsikten från vakttornet i Auschwitz Birkenau. Alla de kvarstående röda skorstenarna, de målade sig över denna oskyldiga lilla lägerugn och förvred mitt goda humör. 

Dagen innan vi åkte ut hade jag sett en musikal. Det var långfredag så det kändes apropå att se den, “Jesus Christ Superstar”. Jag såg den över nätet med en kompis som länge tjatat om att jag skulle gilla den mycket, och som redan fått mig att lyssna genom sångerna på engelska. Det var en mycket bra musikal, i alla fall den svenska versionen vi såg, men en enda mening fick mig att stanna upp. “Vi behöver en mer slutgiltig lösning på problemet”, säger Caiaphas om Jesus och hans följeslagare. En slutgiltig lösning. Den slutgiltiga lösningen.

Allting påminner mig om Förintelsen. 

Sara Moring, chefredaktör