Att studera på distans

Många människor hade stora förväntningar och utförliga planer inför framtiden då det nya årtiondet började. Många hade i planerna att göra 2020 till det år då de förbättrade sig själva, började gå på gym, åt hälsosammare, bemötte livet på ett nytt sätt. Dessa planer och förväntningar övergavs ändå hos många då det smittsamma covid-19 viruset hastigt började sprida sig runt jorden. Folk instrueras att stanna hemma och bara gå ut då det är absolut nödvändigt. Man ska undvika social kontakt med andra än de som bor under samma tak, och många människor sitter fast alldeles ensamma i sina lägenheter. Det är en eländig situation som påverkar oss alla. 

Skolorna i Finland har varit stängda i lite över en månad nu, och undervisningen har skötts på distans. Regeringens beslut om att stänga skolorna skedde just före utvärderingsperiodens början och lärarna blev tvungna att totalt planera om hur proven skulle skrivas. Även studerandena måste snabbt anpassa sig till de nya arbetsmetoderna och den helt digitala skolmiljön. Fast det har varit utmanande på många olika sätt har distansundervisningen börjat löpa mycket smidigare. 

“Tack vare lärarnas kreativitet och engagemang lyckades utvärderingsperioden ändå bra. Studerande fick pröva på nya sätt att skriva prov och nya sätt att hålla presentationer. Andra fick ta del av videolektioner och smågruppsdiskussioner. Jag är glad att vi ändå var relativt bra förberedda då det gällde de digitala färdigheterna hos både lärare och studerande.” kommenterar skolans rektor Marina Sjöholm via Wilma 24.4.2020. Vi håller med om att provveckan gick bättre än vi kunnat hoppas. Precis som Sjöholm säger så klarade lärarna av att på ungefär ett veckoslut planera slutet av perioden och utvärderingsveckan ganska långt problemfritt. 

Lärarna har varit väldigt förståelsefulla och nu, särskilt i period fem, dragit ner på mängden uppgifter. Lärarna har också klarat av att vid behov stöda eleverna på alla möjliga sätt och nu vet vi att vi slutför vårterminen på distans. I de flesta kurser har vi minst en gång per vecka ett videosamtal med ämnesläraren och sedan får vi uppgifter att göra. “Det kräver självdisciplin att sätta sig ner och utföra sina uppgifter. Det tar ofta längre tid att utföra uppgifter på egen hand och det kan vara svårt att förstå instruktioner. Det kan vara ansträngande att delta i videomöten.” skriver Sjöholm. Även nu håller vi med, men som tur så kan vi elever alltid ställa frågor. Under lektionstid brukar lärarna finnas tillgängliga på Teams och annars får man mycket lättare än vanligt tag på dem via Wilma. Det är något vi tycker att lärarna har skött särskilt bra under dessa ovanliga tider. Som Sjöholm också poängterar så finns det förstås också de som gillar videosamtalen och har lättare att fokusera ensamma helt i lugn och ro.  

Vi uppmanar alla att trots den sociala distanseringen ha kontakt med vänner och släktingar. Det fungerar väldigt bra till exempel via Google Hangouts eller Zoom. Det som några elever också gjort är att starta Teamsmötet innan lektionen börjar och då ha videosamtal med sina vänner. Dessutom fungerar det såklart att bara ringa eller att skriva ett meddelande.  

Nu när man inte har så mycket att göra eller har en lika fullbokad vardag som vanligt, har man tid att fokusera på att ta hand om sig själv. Trots att vi vet att uppgifterna tar upp en stor del av dagen ska man försöka hinna gå ut på en promenad eller bara koppla av. “Jag är jättestolt över det fina arbete både lärarna och studerandena utför under den extrema situation vi befinner oss i. Men den sociala samvaron, tryggheten och gemenskapen i skolan kan inte ersättas med videomöten och chattar.” skriver Sjöholm och det är något som vi verkligen håller med. Distansskola är inte ens nära på samma sak som studier i skolan. Det är synd att man inte får se andra elever och personalen i skolan. Det är ändå helt underbart trevligt att se hur alla eleverna stöder varandra i dessa svåra tider, men också hur hela världen stöder varandra och hur det för oss alla samman.  

Vi vill ännu önska lycka till med distansstudierna åt alla elever och personalen i skolan. Vi hoppas att alla sköter om sig och håller sig friska! 

Emilia Schramko & Winona Saarikko

Övermänskliga människor

Prioritera skola och ha framgång med skolarbeten. Jobba efter skolan, tjäna egna pengar. Gå på kvällsgymnasiet för att avklara språkkurser. Var social, ge tid åt vänner, familj och mormor. Motionera, helst flera gånger i veckan. Därpå ät hälsosamt och mångsidigt. Läs böcker och via nyheter skall du hålla dig uppdaterad om världens gång. Engagera dig inom politiska frågor. Lyssna på ny musik och se alla nya serier på Netflix. Glöm inte att meditera, sköta hushållet och städa. Tänk på klimatet, i varje syssla. Se prydlig ut, skötsam skall man vara. Glöm inte att rasta hunden fyra gånger om dagen. Men sover du inte minst 8 timmar per är det kört för dig.

Under nattens småtimmar vandrar mina tankar kring dessa frågor. Varför gör jag så mycket och hur hinner jag med detta. Framför allt hur orkar jag. Orkar jag ens egentligen eller går jag på sparlåga. Men jag vet att jag inte är ensam med dessa tankar. Ibland känns det som de 24 timmar vi har inte räcker till något och efter en lång vecka känner jag mig helt tom. Tom på energi, tom på tankar. Fullkomligt utmattad.

Ibland känns det som om vi idag måste vara engagerade i allt för att hänga med i samhället. Läste du inte nyheterna? Då kan du inte vara påläst. Jobbar du inte? Bortskämda du, samt dåligt för din framtida CV. Inget räcker, och alla delområden expanderar ju mera du engagerar dig i dem. Det kan kännas väldigt överväldigande. Det kan till och med fängsla dig så intensivt att du till slut inte får någonting gjort. Linjen mellan produktivitet och stressad aktivitet är ganska tunn och svår att kontrollera. Tidsanvändningens konst är sin helt egen värld, en värld där man lätt tappar bort sig.

I utdraget ur romanen Momo eller kampen om tiden (1980) behandlar författaren Michael Ende överväldigande känslor på ett mycket beskrivande sätt som faktiskt ger bra perspektiv på livet. Citatet ”[S]å är det. Ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man.” är en väldigt bra beskrivning på hur vi ofta tänker kring våra sysslor. Vi ser allt vi måste göra som en stor omöjlig helhet vi aldrig kommer klara av. Men då vi agerar på sättet som påföljande citat ur utdraget lyder kan vi lyckas. ”Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden bara på nästa.” Detta tankesätt hör vi ofta. Ta ett steg i taget. Det kan kännas svårt att anknyta till verkligheten då den överväldigande arbetsmängden tränger på. Om man däremot får detta att fungera märker man efter en stund att man faktiskt fått allt jobb gjort. Man får faktiskt prioritera det som är viktigast för en själv och ibland bara utesluta allt extra. Fast det finns hundra saker du borde göra kommer det oftast inget bra ut av det. Nyckeln i livet är såklart balans, men att ibland på allvar fokusera bara på en sak i taget är essentiellt.

Realiteten är ändå att du aldrig kommer vara perfekt i allt eller för alla. Detta har jag själv lärt mig via egna erfarenheter. Du kan jobba natt in och natt ut men ändå misslyckas. Det är förödande, jag vet. Speciellt om du nästan sålt din själ för denna sak.  Ett exempel jag ofta tänker på är studier efter gymnasiet. Att inte få en studieplats kan kännas som världens undergång. Första avsnittet av serien Badrumsliv (manus och regi Kaya Pakaslahti) som publicerats på Yle Arenan 26.7.2019 visar en bild på realistiska reaktioner och känslor då det inte går som planerat. Att misslyckas är förödande för en själv men de negativa rektionerna från närkretsen svider minst lika hårt. Föräldrar kan orsaka stor press på redan stressade ungdomar och då man misslyckas inför dem kan självförtroendet rasa med enorm hastighet. Vad jag själv observerat är att det i själva verket är ett större hack att misslyckas inför andra en för sig själv. Vi lägger så höga förväntningar på varandra i dagens samhälle att det ibland känns nästan olagligt att misslyckas. Undra på att vi känner oss stressade. 

Badrumsliv visade också den härligt mänskliga sidan. “Livet bara fortsätter som förut, no biggie” är en replik i seriens början som faktiskt visar att det är fullkomligt normalt att misslyckas och livet fortsätter. All denna hets om världens undergång är bara uppbyggda reaktioner i våra överstressade hjärnor. Vad jag vill komma fram med är att det är mänskligt att misslyckas, det är vi gjorda för. Livet fortsätter och vi får nya chanser, nya chanser att lyckas. Vi bör inte glömma att det vi stressar för är vad vi själva byggt upp för oss. Vi är våra största bedömare. Jag erkänner att jag själv ofta blir fängslad av den överväldigande känslan. Jag har ändå insett att då jag prioriterar det viktiga i just den stunden befrias jag. Dag för dag. Steg för steg. Sång för sång, bok för bok. Hitta balans i obalansens svepande värld.  

Isa von Bonsdorff

Isa skrev den här essän i en moddakurs innan coronaläget förändrade allas vardag, men tanken att prioritera för att hantera vardagen är minst lika aktuell nu.

EP som slutarbete

Jag, Teresa, Isak och Oliver gjorde vårt slutarbete tillsammans. Vi valde att göra ett inspelningsarbete och siktade på att komponera och spela in 3-4 låtar. Mer än så trodde vi inte att tiden skulle räcka till för. Vi förväntade oss tre låtar, men nu när vi har givit in vårt arbete för bedömning, inser vi att vi underskattade oss själva och projektet. Vi lämnade in 9 låtar.

Att jobba i grupp med att spela och framföra musik är något vi alla är vana med. Men att skapa musik i grupp är en helt annan femma. Vi har alla erfarenhet av att komponera musik på varsitt håll, men vi tyckte att det kunde vara roligt att göra något tillsammans. Därför bestämde vi oss på åk 2:s vår att bilda en slutarbetsgrupp. Vi funderade på hur vi skulle jobba och vad vi förväntade oss. Vi kom överens om att använda en sorgbearbetnings modell som grund för vår EP (“extended play”= ett kortare album med ca. 3-5 låtar). Denna idé kom senare att läggas åt sidan. Under sommaren skapade vi och gjorde förarbete på varsitt håll, med skype-samtal och meddelanden i en Whatsapp-grupp för att upprätthålla kommunikationen. Vi träffades även en gång hos Isak för att komma igång. Vi delade upp oss i par baserat på hur vi ville jobba den dagen och medan pojkarna hade improvisations-/inspirationsövningar, satte jag och Teresa oss ner framför pianot och skrev en hel låt. Isak och Oliver skapade en rolig låtslinga som de senare valde att inte använda, men namnet “Marshmellow Donkey” kom att fastna som ett skämt under hela arbetsprocessen.

 Under hela hösten arbetade vi i studion med två låtar som alla var med på. Utöver dessa, komponerade och spelade Isak och Oliver in ett intro till skivan, och en instrumental låt. Jag skrev två akustiska låtar som aldrig kom att spelas in och Teresa komponerade ett instrumentalt stycke. I september/november började vi öva för ett uppträdande utanför skolan som tog nästan all vår tid. När vi återkom till projektet var de så gott som dags att lämna in. Isak, Teresa och Oliver jobbade hemma hos Isak söndagen innan den slutgiltiga deadlinen och spelade in de avslutande delarna av de två låtar där alla varit delaktiga. Jag och Teresa sökte igenom alla skolans nyinskaffade datorer för att hitta den låt vi skrev på sommaren hos Isak, som vi endast hunnit banda in en demo-version av a cappella. De sista kvällarna och nätterna innan vi lämnade in, var Isak vaken till långt efter midnatt för att mixa klart låtarna. Ett tecken på hur hängivna vi alla varit projektet. Speciellt Isak och Oliver som jobbat i studion med produktionsarbete uppskattningsvis 10/15h mer än jag och Teresa.

Ifall jag inte missminner mig, ska en kurs innehålla 38h arbete, vilket vi alla vet är mycket under en period. Vårt slutarbete har tagit ca. 50-65h beroende på vem av oss du frågar. Att få jobba med Isak, Teresa och Oliver har varit en mycket lärorik och trevlig upplevelse som jag sent glömmer. Att veta vad man ska förvänta sig både av gruppens samarbete och projektet kan vara svårt, men jag är mycket stolt över vad vi åstadkommit och jag vet att jag talar för oss alla då jag säger det.

Frida Hindsberg tillsammans med Isak Solbakken, Oliver Ahnlund och Teresa Santanen

Att börja gymnasiet

 

Jag är kanske ett undantag i det att jag alltid vetat vilket gymnasium jag vill gå i. Jag funderade en kort tid på en annan skola, men visste alltid ändå innerst inne att Tölö var rätt för mig. Att gå i Tölö gymnasium på humanekologiska linjen är det bästa valet jag gjort i mitt liv, brukar jag säga. Detta på grund av alla nya människor och nya ämnen.

Hoppet mellan högstadiet och gymnasiet kan kännas väldigt stort. Plötsligt får man mycket mera ansvar, blir tvungen att planera sitt eget schema och blir mycket mera självständig i sina studier. Självständigheten är inte nödvändigtvis en dålig sak. Den ger möjlighet för var och en att sätt sin egen ribba och ger träning inför arbetslivet.

Att börja i gymnasiet kan kännas svårt. Gymnasiet är också mycket mera stressigt än högstadiet. Man har mera uppgifter, projekt och läxor. Något jag har funnit rätt jobbigt i gymnasiet är systemet med kurser som gör att man måste ta in mycket mera information under en kortare tid än i högstadiet. En faktor som ändå minskar signifikant på stressen är att vitsord inte alls spelar lika stor roll i gymnasiet. Man kan fokusera på att få bra vitsord i de ämnen man tänker skriva i studentexamen och i de andra bara försöka lära sig så mycket som möjligt och sedan strunta i hur provet går.  

Det bästa med gymnasiet

Jag har träffat många trevliga människor och kursutbudet på humman är mångsidigt och intressant. Till gymnasiet kommer väldigt många olika slags människor från många olika ställen. Själv är jag från Helsingfors och har genom gymnasiet träffat människor från till exempel Sibbo, Esbo, Vanda och Borgå jag aldrig annars hade mött. Människorna i Tölö är speciellt fantastiska eftersom alla ger varandra frihet att vara sig själva. Jag har aldrig i Tölö behövt oroa mig för att bli dömd eller att vara utanför.  

En av de absolut bästa sakerna med Tölö är ungdomsgården Sandels, Unkan, som man alltid kan gå till efter skolan eller på rasterna. Där kan man bara hänga, äta pizza, spela biljard eller lyssna på musik.

Det nya urvalet av ämnen i gymnasiet är helt fantastiskt, speciellt om man går på en specialiseringslinje. Olika skolämnen behandlar ofta liknande frågor men från olika synvinklar vilket hjälper till i att skapa en helhetsbild av ämnet. Lärarna i Tölö är sakkunniga och är väldigt trevliga vilket bidrar till att skapa en trygg inlärningsmiljö. 

Vad jag lärt mig i gymnasiet

Jag har insett att jag inte behöver stressa så mycket över mina vitsord, något jag definitivt gjort förut. En abi sa åt mig en gång att inte känna så mycket press under mitt första år i gymnasiet. Det är ett råd jag har tagit till mig och anser att alla andra också borde. Ettan är framförallt en tid för att skapa nya sociala kontakter.

Man kan ändå inte strunta i skolarbete totalt på ettan. Det första året bör också vara en tid för att fundera på vilka ämnen man vill skriva i studentexamen och börja ta sitt skolarbete mera seriöst i förberedelse för de kommande två åren.

Jag har också lärt mig en del om mig själv i och med att jag fått se mig själv genom nya människors ögon. Jag har lärt mig att sträva efter objektivitet i mitt sätt att se på världen. Denna lärdom har definitivt främjats av skolan i och med den helhetsskapande undervisningen.


Tölö älskar alla :)

Milena Hyvärinen

Vernissage: ett konstkollage

Det är snart dags för bildkonstlinjens årliga Vernissage. Vernissagen ordnas i Sandels matsal 14.1.2020. och där ska alla bildkonstlinjens abiturienter ställa fram sina verk. I början av året får man välja mellan att göra ett gymnasiediplom i bildkonst eller ett slutarbete, jag har valt att göra båda. 

 

Gymnasiediplom är ett nationellt prov i bildkonst som vem som helst kan göra, man behöver alltså inte gå på bildlinjen för att utföra det. Varje år finns det olika teman man kan följa då man gör sitt diplom, jag valde temat självporträtt. Då man börjar arbeta måste man först välja tema och utveckla en förhandsplan. Gymnasiediplomet är strängare än slutarbete, då man får ett exakt antal timmar man får jobba och där bokföringen är ytterst viktig. 

Slutarbete innebär också bokförande, men man kan töja på tiderna lite grann. Slutarbetet är också fritt gällande teman, ämnen och inspirationer. Medan man också i gymnasiediplomet kan välja material och arbetsmetoder, är slutarbetet ännu friare. Däremot saknar slutarbetet klarare handledning eftersom det är ett projekt som sker helt på elevens eget ansvar. Jag fokuserade på mitt diplom genom hösten och gjorde slutarbetet klart först efter det. Detta är ett val jag inte skulle rekommendera för någon, deadlinen för slutarbete kommer snabbt efter diplomets. Mitt slutarbete lyckades helt bra även om jag inte hade så mycket tid. Dock känner jag att mitt arbete skulle ha kunnat bli ännu bättre om jag hade haft mer tid, eftersom den korta tiden begränsade mina möjligheter så mycket.  

Vernissagen är inte lika besökt som musiklinjens slutarbetskonserter, men den har krävt minst lika mycket jobb från varje elev. Bildkonstlinjen gör sällan reklam för sig själv så få vet om Vernissagen, ändå hoppas vi alla på att många kan bevittna elevernas vackra arbeten i år! 

Elsi Kesäläinen