Alla vill vara ungdomar

    

Ungdomen är en väldigt förskönad tid i människans liv. Vi ser det på TV, läser om det i böcker och hör andras ungdomsberättelser, det är då allt händer. Som yngre hoppas man på att fort komma in i tonåren och bli mera självständig, som äldre saknar man sina ungdomsår och hoppas på att man vore lika fri som då. Enligt min egen erfarenhet är det ändå en ganska jobbig period. Man skall plötsligt kunna ta hand om allt själv och börja hitta sin plats i samhället som en självständig individ. Ändå är det så att alla vill vara ungdomar.  

Jag tror att orsaken till att ungdomen är en så förskönad tid har mycket att göra med medierna idag. Många filmer och serier tar itu med ungdomen och hurdant det är att vara ung i dagens västerländska samhälle. Ofta får de ändå en ganska ensidig beskrivning om hur det egentligen är: man festar, spenderar sommarnätter ute med vänner, reser runt i Europa och så vidare. Det handlar ändå om mycket annat också, men det andra är inte lika intressant, inte lika värt att tala om. Därför är det här också det man ofta lägger ut på sociala medier, den förskönade bilden. 
  
I dikten “I ungdomen” av Gustaf Fröding från diktsamlingen “Gitarr och dragharmonika - stämningar och stämningsbilder” (1891) kommer den förskönade delen av ungdomen bra fram enligt mig, “Jag tror att jag är kär— ack i vem? I allt”. Citatet beskriver bra den delen av ungdomen som man ser på film eller som man vill minnas när man är gammal. Man vill komma ihåg hur det är att lata sig på en vacker sommardag och känna så stark kärlek mot allt så det nästan gör ont, som Fröding skriver i sin dikt. Dikten är det unga idag önskar deras liv vore som, men det kommer att vara, om kanske tjugo år. Just nu så tror jag ändå att dikten ”Ja visst gör det ont” av Karin Boye från diktsamlingen “Kärlek och uppror: 201 dikter för unga människor” (1935) beskriver de ungas känslor bättre. Enligt min uppfattning handlar dikten om ångesten, kanske till och med om smärtan man känner då man börjar bli mera självständig. Man vill inte bli av med det gamla och trygga så klamrar sig fast vid det som är känt. Vad jag speciellt lade märke till, var hur Boye skrev hur både att hålla sig fast vid det som man redan känner till och gå ut i det nya, okända, skrämmande känns jobbigt, “svårt att vilja stanna och vilja falla”. Det är övergången från det livet man levde med sina föräldrar till det egna som känns svårast. Man vill ha självständighet, man vill klara sig själv men man är rädd att misslyckas. Ungdomen kan vara en skrämmande period, stabiliteten som man har senare i vuxen ålder saknas, både känslomässigt och när det handlar om jobb, studier eller livet i helhet. Boye beskriver dessa känslor som snurrar runt i huvudet på de flesta tonåringar träffande, enligt min åsikt.   

Även om båda dessa dikter i grunden handlar om samma sak, är deras stämning väldigt olika. Jag tror att om du skulle be en person mitt i sina ungdomsår att välja någondera av dikterna för att beskriva sitt liv skulle hen välja Boyes dikt, och ifall du skulle be en person i medelåldern att beskriva deras ungdom skulle de däremot välja Frödings dikt. Det är ju ofta så att vi minns eller vill minnas bara de bästa stunderna, inte de då man känner sig osäker, rädd och ensam. Jag tror att det i stort sett är orsaken till att alla vill vara ungdomar, förutom ungdomarna själv.   

 
I dagens värld behandlas ungdomar väldigt annorlunda än förut. Förut, kanske ännu för cirka hundra år sedan, så blev man ju ungefär vuxen redan i tonåren och man skulle jobba och hade mycket flera plikter. Själva ungdomen är alltså inte ett så gammalt fenomen. Vi unga har idag lov att bete oss dumt, misslyckas och ta vår tid att passa in i samhället. Det är säkert det bästa med att vara ung egentligen. Man blir behandlad ungefär lika som vuxna, man har mera plikter och måste jobba hårdare än förut men man har lov att misslyckas. I dikten “Fjortis” av Solja Krapu ur föreställningen “tankar ur en väntsal” (2010) skriver Krapu ändå det motsatta. Enligt henne så tror man i ungdomen att varje misstag skulle vara livsavgörande, och i vuxenåldern gör man misstag även om de var livsavgörande. Jag kan förstå vad hon menar, i tonåren känns många små irrelevanta saker stora och viktiga men enligt mig så vågar man göra fel i “den riktiga världen”. Jag antar inte att jag förstår allt av världen, och hoppas på att ingen annan gör det heller. Jag vet att jag gjort och ännu kommer att göra en hel del misstag i livet, och jag är okej med det. Jag tror och hoppas på att andra i min ålder också är medvetna om det, fastän de tidigare generationerna kanske inte kanske alltid var det. Möjligtvis är det orsaken till att de äldre generationerna saknar sina ungdomsår så mycket, de hoppas det kunde vara mera acceptabelt för dem att misslyckas.   

  

Den förskönade bilden av ungdomen syns överallt. TV, böcker, bilder, sociala medier. Ingenstans ser man egentligen bakom kulisserna, hur det på riktigt är. Inte ens de som varit unga en gång kan mera relatera till ungdomar idag eller förstå hur det är att vara i den här övergångsfasen från barndom till vuxenlivet.  Deras ungdom var ju helt annorlunda än den är idag. Ändå gäller en del samma saker: man ska testa på gränserna, försöka och misslyckas, göra sitt bästa och bara leva. Det är ju ungefär vad ungdomen handlar om. Ungdomen är jobbig, fri, tråkig, hopplös, det bästa som finns; därför vill alla vara ungdomar.   

Sara Spilling skrev den här essän i Mo3.