En tidsfråga

Det var en vacker dag i juni. Fåglarna sjöng, solen sken och barnen lekte i parken. Jag var ute på en promenad och njöt av sommaren. Skolan hade tagit slut och det fanns inget man behövde stressa eller tänka på. Livet var ett sorts paradis just då. Jag såg en glasskiosk framför mig. De delade ut gratis glassar, som om dagen inte kunde bli bättre. Min bästa vän, Robert, var i kön. Jag vinkade åt honom. Han ropade att jag skulle kila i kön och komma till honom. Det var tre människor mellan oss. Jag frågade vänligt om jag fick gå till Robert och alla tre svarade “såklart”. Jag gick lugnt förbi dem. Han log mot mig. När jag kommit fram till honom kände jag en skärande smärta i min sida. Jag tittade ner och såg att Robert hade knivhuggit mig i magen. Blodet började välla ut. Jag såg upp på honom i chock men han hade ändrats. Hans leende var förvrängt och fult. Han drog ut kniven.

-Du har inte mycket tid kvar, sade Robert. Tik, tak...

Han lyfte kniven och slog den in i mitt öga. Allt blev svart.

Jag slog upp ögonen i panik. Jag var i ett mörkt rum, det liknade lite en operationssal. Jag låg på en sorts säng, den var mjuk men våt. Då kom jag ihåg Robert. Jag lyfte min hand till mitt ansikte, men kände inget onormalt. Inget under skjortan heller. Det måste ha varit en dröm.

Jag reste mig upp ur sängen. Golvet var vått och kallt. Jag började gå mot dörren som var på glänt. Jag skuffade sakta upp dörren. Det var kusligt tyst. Det fanns inte en själ någonstans. Jag började gå runt för att hitta någon annan. Kanske någon som kunde berätta varför jag var på ett sjukhus.

Golvet var kallt, vått och halt igenom hela sjukhuset. Ibland var det svårt att hållas på fötterna. Jag kom fram till hissarna. Det stod att jag var på fjärde våningen. Hissen fungerade inte, så jag gick till trappan. Jag började sakta gå nerför den. Jag var på sista trappsteget när jag halkade och slog svanskotan i trappan. Det gjorde ont. Samtidigt märkte jag att en del av min arm lyste med ett svagt rött ljus. Jag tittade ner på den. Ljuset kom från några siffror som sakta ändrade. Det såg lite ut som en... digital klocka? Den visade 4 timmar 54 minuter och 35 sekunder. Jag visste inte vad det betydde så jag struntade i den. Jag steg upp från trappgolvet och fortsatte gå.

Jag kom till framdörrarna. Klockan i min arm visade 4h 43 min 48 sek.

Jag knuffade upp dörrarna. Det var molnigt ute. Det fanns kraschade bilar överallt. Jag gick ut och tittade mig omkring. Jag såg en man som sprang förbi. Jag ropade till honom så att han skulle märka mig. Han stannade och vände sig mot mig. Han hade en sorts panik och rädsla i sina ögon. Han började springa mot mig. Jag såg att han också hade en klocka i sin arm. Det som var underligt var att hans visade 5... 4... 3... 2... 1...

Mannen kollapsade plötsligt. Han slutade röra på sig helt och hållet. Jag gick fram till honom för att se om han var skadad. Jag böjde mig ner och pickade honom försiktigt. Ingen reaktion. Jag kände efter en puls, men kände inget. Han var död. Nu förstod jag varför han hade en så panikslagen blick. Jag stannade där och funderade på vad jag skulle göra. Till slut bestämde jag mig för att fortsätta min väg vidare.

Jag började gå mot stadens centrum. Jag gick förbi min gamla skola och torget bredvid. Jag fortsatte gå tills jag kom fram till en liten park som fanns i närheten av min gamla skola. Min klocka visade 4h 33min 24sek. Jag var orolig över den. Jag ville inte dö.

I parken fanns en övergiven glasskiosk. Jag gick fram till den. Ett högt skrammel hördes inifrån den. Jag drog mig tillbaka. Dörren på sidan av kiosken slog upp med ett pang. Någon steg ut ur kiosken.

-Robert? sade jag förvånat. Vad gör du här? Var e alla?

Han svarade inte. Han var inte den normala, lugna Robert som jag en gång känt. Han hade en sorts ondska om sig, som om han inte kunde älska eller se glädje i något mer. Hans kläder var blodiga och han hade blodstänk på sitt ansikte. Han vände sig sakta mot mig. Roberts klocka visade 1d 16h 27min 56sek.

-Vad har hänt, Robert?

Han svarade inte nu heller. Han höll i en stor, blodig kniv. Den liknade lite kniven från drömmen. Han började gå mot mig. Jag började springa tillbaka mot hållet jag kommit från. Jag sprang tillbaka till torget. Jag vek in på en av gatorna. Den hade en butik i ändan. Någon hade slagit sönder fönstret och allting var stulet från hyllorna. Jag hörde Roberts steg bakom mig. I stunden tänkte jag att jag måste hitta något att skydda mig själv med. Jag plockade upp en glasskärva från marken. Jag tittade på den och såg min spegelbild. Samtidigt såg jag hur Robert höll på att hugga ner i mig. I sista sekunden hann jag undvika hugget. Jag backade några steg för att komma längre bort från honom.

-Varför attackerar du mig, din vän!?

Inget svar.

Jag såg hur han förberedde sig för att attackera mig igen. Han sprang mot mig med full fart. I en splitsekund stängde jag ögonen och lyfte upp glasskärvan. När jag öppnade ögonen igen såg jag glasskärvan inborrad i hans mage. Kniven som han huggit med hade missat mitt ansikte med en centimeter. Jag släppte glasskärvan och backade några steg. Robert fällde kniven. Den träffade asfalten med en klang.

I chocken sprang jag fram, drog ut glasskärvan och slog den med all min kraft in i hans högra öga. Den sjönk in så djupt att man nästan inte kunde se den mer. Robert föll bakåt med ett duns.

Jag slappnade av, jag kände att jag inte skulle dö. Då märkte jag att min klocka blinkade till. Den visade nu 1d 20h 48min 59sek.

Oskar Vetoniemi skrev den här novellen i moddakursen Kreativt skrivande