Övermänskliga människor

Prioritera skola och ha framgång med skolarbeten. Jobba efter skolan, tjäna egna pengar. Gå på kvällsgymnasiet för att avklara språkkurser. Var social, ge tid åt vänner, familj och mormor. Motionera, helst flera gånger i veckan. Därpå ät hälsosamt och mångsidigt. Läs böcker och via nyheter skall du hålla dig uppdaterad om världens gång. Engagera dig inom politiska frågor. Lyssna på ny musik och se alla nya serier på Netflix. Glöm inte att meditera, sköta hushållet och städa. Tänk på klimatet, i varje syssla. Se prydlig ut, skötsam skall man vara. Glöm inte att rasta hunden fyra gånger om dagen. Men sover du inte minst 8 timmar per är det kört för dig.

Under nattens småtimmar vandrar mina tankar kring dessa frågor. Varför gör jag så mycket och hur hinner jag med detta. Framför allt hur orkar jag. Orkar jag ens egentligen eller går jag på sparlåga. Men jag vet att jag inte är ensam med dessa tankar. Ibland känns det som de 24 timmar vi har inte räcker till något och efter en lång vecka känner jag mig helt tom. Tom på energi, tom på tankar. Fullkomligt utmattad.

Ibland känns det som om vi idag måste vara engagerade i allt för att hänga med i samhället. Läste du inte nyheterna? Då kan du inte vara påläst. Jobbar du inte? Bortskämda du, samt dåligt för din framtida CV. Inget räcker, och alla delområden expanderar ju mera du engagerar dig i dem. Det kan kännas väldigt överväldigande. Det kan till och med fängsla dig så intensivt att du till slut inte får någonting gjort. Linjen mellan produktivitet och stressad aktivitet är ganska tunn och svår att kontrollera. Tidsanvändningens konst är sin helt egen värld, en värld där man lätt tappar bort sig.

I utdraget ur romanen Momo eller kampen om tiden (1980) behandlar författaren Michael Ende överväldigande känslor på ett mycket beskrivande sätt som faktiskt ger bra perspektiv på livet. Citatet ”[S]å är det. Ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man.” är en väldigt bra beskrivning på hur vi ofta tänker kring våra sysslor. Vi ser allt vi måste göra som en stor omöjlig helhet vi aldrig kommer klara av. Men då vi agerar på sättet som påföljande citat ur utdraget lyder kan vi lyckas. ”Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden bara på nästa.” Detta tankesätt hör vi ofta. Ta ett steg i taget. Det kan kännas svårt att anknyta till verkligheten då den överväldigande arbetsmängden tränger på. Om man däremot får detta att fungera märker man efter en stund att man faktiskt fått allt jobb gjort. Man får faktiskt prioritera det som är viktigast för en själv och ibland bara utesluta allt extra. Fast det finns hundra saker du borde göra kommer det oftast inget bra ut av det. Nyckeln i livet är såklart balans, men att ibland på allvar fokusera bara på en sak i taget är essentiellt.

Realiteten är ändå att du aldrig kommer vara perfekt i allt eller för alla. Detta har jag själv lärt mig via egna erfarenheter. Du kan jobba natt in och natt ut men ändå misslyckas. Det är förödande, jag vet. Speciellt om du nästan sålt din själ för denna sak.  Ett exempel jag ofta tänker på är studier efter gymnasiet. Att inte få en studieplats kan kännas som världens undergång. Första avsnittet av serien Badrumsliv (manus och regi Kaya Pakaslahti) som publicerats på Yle Arenan 26.7.2019 visar en bild på realistiska reaktioner och känslor då det inte går som planerat. Att misslyckas är förödande för en själv men de negativa rektionerna från närkretsen svider minst lika hårt. Föräldrar kan orsaka stor press på redan stressade ungdomar och då man misslyckas inför dem kan självförtroendet rasa med enorm hastighet. Vad jag själv observerat är att det i själva verket är ett större hack att misslyckas inför andra en för sig själv. Vi lägger så höga förväntningar på varandra i dagens samhälle att det ibland känns nästan olagligt att misslyckas. Undra på att vi känner oss stressade. 

Badrumsliv visade också den härligt mänskliga sidan. “Livet bara fortsätter som förut, no biggie” är en replik i seriens början som faktiskt visar att det är fullkomligt normalt att misslyckas och livet fortsätter. All denna hets om världens undergång är bara uppbyggda reaktioner i våra överstressade hjärnor. Vad jag vill komma fram med är att det är mänskligt att misslyckas, det är vi gjorda för. Livet fortsätter och vi får nya chanser, nya chanser att lyckas. Vi bör inte glömma att det vi stressar för är vad vi själva byggt upp för oss. Vi är våra största bedömare. Jag erkänner att jag själv ofta blir fängslad av den överväldigande känslan. Jag har ändå insett att då jag prioriterar det viktiga i just den stunden befrias jag. Dag för dag. Steg för steg. Sång för sång, bok för bok. Hitta balans i obalansens svepande värld.  

Isa von Bonsdorff

Isa skrev den här essän i en moddakurs innan coronaläget förändrade allas vardag, men tanken att prioritera för att hantera vardagen är minst lika aktuell nu.

EP som slutarbete

Jag, Teresa, Isak och Oliver gjorde vårt slutarbete tillsammans. Vi valde att göra ett inspelningsarbete och siktade på att komponera och spela in 3-4 låtar. Mer än så trodde vi inte att tiden skulle räcka till för. Vi förväntade oss tre låtar, men nu när vi har givit in vårt arbete för bedömning, inser vi att vi underskattade oss själva och projektet. Vi lämnade in 9 låtar.

Att jobba i grupp med att spela och framföra musik är något vi alla är vana med. Men att skapa musik i grupp är en helt annan femma. Vi har alla erfarenhet av att komponera musik på varsitt håll, men vi tyckte att det kunde vara roligt att göra något tillsammans. Därför bestämde vi oss på åk 2:s vår att bilda en slutarbetsgrupp. Vi funderade på hur vi skulle jobba och vad vi förväntade oss. Vi kom överens om att använda en sorgbearbetnings modell som grund för vår EP (“extended play”= ett kortare album med ca. 3-5 låtar). Denna idé kom senare att läggas åt sidan. Under sommaren skapade vi och gjorde förarbete på varsitt håll, med skype-samtal och meddelanden i en Whatsapp-grupp för att upprätthålla kommunikationen. Vi träffades även en gång hos Isak för att komma igång. Vi delade upp oss i par baserat på hur vi ville jobba den dagen och medan pojkarna hade improvisations-/inspirationsövningar, satte jag och Teresa oss ner framför pianot och skrev en hel låt. Isak och Oliver skapade en rolig låtslinga som de senare valde att inte använda, men namnet “Marshmellow Donkey” kom att fastna som ett skämt under hela arbetsprocessen.

 Under hela hösten arbetade vi i studion med två låtar som alla var med på. Utöver dessa, komponerade och spelade Isak och Oliver in ett intro till skivan, och en instrumental låt. Jag skrev två akustiska låtar som aldrig kom att spelas in och Teresa komponerade ett instrumentalt stycke. I september/november började vi öva för ett uppträdande utanför skolan som tog nästan all vår tid. När vi återkom till projektet var de så gott som dags att lämna in. Isak, Teresa och Oliver jobbade hemma hos Isak söndagen innan den slutgiltiga deadlinen och spelade in de avslutande delarna av de två låtar där alla varit delaktiga. Jag och Teresa sökte igenom alla skolans nyinskaffade datorer för att hitta den låt vi skrev på sommaren hos Isak, som vi endast hunnit banda in en demo-version av a cappella. De sista kvällarna och nätterna innan vi lämnade in, var Isak vaken till långt efter midnatt för att mixa klart låtarna. Ett tecken på hur hängivna vi alla varit projektet. Speciellt Isak och Oliver som jobbat i studion med produktionsarbete uppskattningsvis 10/15h mer än jag och Teresa.

Ifall jag inte missminner mig, ska en kurs innehålla 38h arbete, vilket vi alla vet är mycket under en period. Vårt slutarbete har tagit ca. 50-65h beroende på vem av oss du frågar. Att få jobba med Isak, Teresa och Oliver har varit en mycket lärorik och trevlig upplevelse som jag sent glömmer. Att veta vad man ska förvänta sig både av gruppens samarbete och projektet kan vara svårt, men jag är mycket stolt över vad vi åstadkommit och jag vet att jag talar för oss alla då jag säger det.

Frida Hindsberg tillsammans med Isak Solbakken, Oliver Ahnlund och Teresa Santanen

Att börja gymnasiet

 

Jag är kanske ett undantag i det att jag alltid vetat vilket gymnasium jag vill gå i. Jag funderade en kort tid på en annan skola, men visste alltid ändå innerst inne att Tölö var rätt för mig. Att gå i Tölö gymnasium på humanekologiska linjen är det bästa valet jag gjort i mitt liv, brukar jag säga. Detta på grund av alla nya människor och nya ämnen.

Hoppet mellan högstadiet och gymnasiet kan kännas väldigt stort. Plötsligt får man mycket mera ansvar, blir tvungen att planera sitt eget schema och blir mycket mera självständig i sina studier. Självständigheten är inte nödvändigtvis en dålig sak. Den ger möjlighet för var och en att sätt sin egen ribba och ger träning inför arbetslivet.

Att börja i gymnasiet kan kännas svårt. Gymnasiet är också mycket mera stressigt än högstadiet. Man har mera uppgifter, projekt och läxor. Något jag har funnit rätt jobbigt i gymnasiet är systemet med kurser som gör att man måste ta in mycket mera information under en kortare tid än i högstadiet. En faktor som ändå minskar signifikant på stressen är att vitsord inte alls spelar lika stor roll i gymnasiet. Man kan fokusera på att få bra vitsord i de ämnen man tänker skriva i studentexamen och i de andra bara försöka lära sig så mycket som möjligt och sedan strunta i hur provet går.  

Det bästa med gymnasiet

Jag har träffat många trevliga människor och kursutbudet på humman är mångsidigt och intressant. Till gymnasiet kommer väldigt många olika slags människor från många olika ställen. Själv är jag från Helsingfors och har genom gymnasiet träffat människor från till exempel Sibbo, Esbo, Vanda och Borgå jag aldrig annars hade mött. Människorna i Tölö är speciellt fantastiska eftersom alla ger varandra frihet att vara sig själva. Jag har aldrig i Tölö behövt oroa mig för att bli dömd eller att vara utanför.  

En av de absolut bästa sakerna med Tölö är ungdomsgården Sandels, Unkan, som man alltid kan gå till efter skolan eller på rasterna. Där kan man bara hänga, äta pizza, spela biljard eller lyssna på musik.

Det nya urvalet av ämnen i gymnasiet är helt fantastiskt, speciellt om man går på en specialiseringslinje. Olika skolämnen behandlar ofta liknande frågor men från olika synvinklar vilket hjälper till i att skapa en helhetsbild av ämnet. Lärarna i Tölö är sakkunniga och är väldigt trevliga vilket bidrar till att skapa en trygg inlärningsmiljö. 

Vad jag lärt mig i gymnasiet

Jag har insett att jag inte behöver stressa så mycket över mina vitsord, något jag definitivt gjort förut. En abi sa åt mig en gång att inte känna så mycket press under mitt första år i gymnasiet. Det är ett råd jag har tagit till mig och anser att alla andra också borde. Ettan är framförallt en tid för att skapa nya sociala kontakter.

Man kan ändå inte strunta i skolarbete totalt på ettan. Det första året bör också vara en tid för att fundera på vilka ämnen man vill skriva i studentexamen och börja ta sitt skolarbete mera seriöst i förberedelse för de kommande två åren.

Jag har också lärt mig en del om mig själv i och med att jag fått se mig själv genom nya människors ögon. Jag har lärt mig att sträva efter objektivitet i mitt sätt att se på världen. Denna lärdom har definitivt främjats av skolan i och med den helhetsskapande undervisningen.


Tölö älskar alla :)

Milena Hyvärinen

Vernissage: ett konstkollage

Det är snart dags för bildkonstlinjens årliga Vernissage. Vernissagen ordnas i Sandels matsal 14.1.2020. och där ska alla bildkonstlinjens abiturienter ställa fram sina verk. I början av året får man välja mellan att göra ett gymnasiediplom i bildkonst eller ett slutarbete, jag har valt att göra båda. 

 

Gymnasiediplom är ett nationellt prov i bildkonst som vem som helst kan göra, man behöver alltså inte gå på bildlinjen för att utföra det. Varje år finns det olika teman man kan följa då man gör sitt diplom, jag valde temat självporträtt. Då man börjar arbeta måste man först välja tema och utveckla en förhandsplan. Gymnasiediplomet är strängare än slutarbete, då man får ett exakt antal timmar man får jobba och där bokföringen är ytterst viktig. 

Slutarbete innebär också bokförande, men man kan töja på tiderna lite grann. Slutarbetet är också fritt gällande teman, ämnen och inspirationer. Medan man också i gymnasiediplomet kan välja material och arbetsmetoder, är slutarbetet ännu friare. Däremot saknar slutarbetet klarare handledning eftersom det är ett projekt som sker helt på elevens eget ansvar. Jag fokuserade på mitt diplom genom hösten och gjorde slutarbetet klart först efter det. Detta är ett val jag inte skulle rekommendera för någon, deadlinen för slutarbete kommer snabbt efter diplomets. Mitt slutarbete lyckades helt bra även om jag inte hade så mycket tid. Dock känner jag att mitt arbete skulle ha kunnat bli ännu bättre om jag hade haft mer tid, eftersom den korta tiden begränsade mina möjligheter så mycket.  

Vernissagen är inte lika besökt som musiklinjens slutarbetskonserter, men den har krävt minst lika mycket jobb från varje elev. Bildkonstlinjen gör sällan reklam för sig själv så få vet om Vernissagen, ändå hoppas vi alla på att många kan bevittna elevernas vackra arbeten i år! 

Elsi Kesäläinen

Musiklinjens julklapp

En bild från förra årets julspex.

Efter många veckor av hårt arbete och flitigt studerande börjar höstterminen snabbt komma mot ett slut. Den här veckans fredag, den 20.12.2019 hålls skolans julfest. Den markerar slutet på höstterminen och ger alla studerande och lärare en skön julstämning före jullovet. 

Det finns en specifik del av julfesten som många studerande ser fram emot, nämligen julspexet. Många ettor som inte går på musiklinjen har kanske ändå ingen aning om vad det är. Vi visste själva inte heller någonting om julspexet förrän vi fick höra om det från de äldre studerandena. 

Julspexet är en obligatorisk kurs för första års studerande på musiklinjen. Spexet är exakt vad det låter som; ett uppträdande med musik och drama med julen som tema. Studerandena hittar själva på handlingen och manuset till föreställningen. De väljer också själva vilka sånger som ska ackompanjera skådespelet. Sångtexterna ändras för att passa in med det som händer i berättelsen. Eftersom studerandena själva får skapa hela spexet är det alltid annorlunda än de föregående årens framträdanden. Julspexet är en unik upplevelse, exklusiv för Tölö gymnasium.  

Kursen går i period 2 men kräver mycket hårt arbete vilket oftast leder till att enbart en period inte räcker till för att öva. En massa extra timmar tillägnas övandet och dagarna kan bli långa.  “Trots att det är en stressande process tycker jag att det har varit roligt och är värt det”, säger en etta från musiklinjen. Musiklinjens ledare Annika Blomqvist, som också handleder kursen, håller med. Blomqvist har inlett traditionen med skolans julspex och lett verksamheten i över 15 år. Elias Edström har varit med och hjälpt med koreografin i 2 år nu, eftersom det annars blir ett omåttligt stort arbete för enbart en person att själv göra. 

Hela projektet är mycket lärorikt. Studerandena får en gyllene chans att komma ut ur sin komfortzon och testa på saker de aldrig gjort förut.  “Processen är pedagogisk. Showen görs inte för showens skull, utan den skapas för att de studerande ska undervisas”, säger Blomqvist. 

Kursen genomförs varje år, men poängen är inte att det ska bli ett uppträdande av det hela. Det är undervisningen som är det viktigaste. Studerandena får själva välja om de uppträder med spexet eller inte, så det kan lika bra något år vara en julfest utan spex. Därför hoppas vi att alla njuter av att få se det här årets julspex. Det är minsann en ytterst fin julklapp från musiklinjen till resten av skolan. 

Winona Saarikko & Emilia Schramko

Tryggt för vem?

Förra veckan firade republiken Finland sin självständighetsdag. Flaggor hissades, sånger sjöngs och diverse alkoholhaltiga drycker slank ner för strupar landet runt. Höstens studenter dimitterades också på denna dag och i samband med detta evenemang hölls i Tölö Gymnasium ett självständighetstal.

Ett ord som nämndes gång på gång i talet var “trygg”. Finland är tryggt påstods det. Jag undrar bara, tryggt för vem? Tryggt för majoriteten av dem i publiken den dagen? Säkert. Många var vita, många var cispersoner och alla tillhörde en klass som har råd att gå gymnasiet. Om vi bara räknar med dessa personer går det säkert att påstå att Finland är tryggt.

Men det känns inte alltid särskilt tryggt. Enligt Helsingin Sanomats opinionsmätningar från 27.11.2019 är Sannfinländarna nu det största partiet i vårt land. Med sina 22,4% har detta parti, med sina grunder i våld och rasism, nästan en fjärdedel av röstarna som stöd. Samtidigt tillåter staten organiserade nazister att marschera och lägga beslag på självständighetsdagen. Nationalism, fascism och extremhögern tar form genom 612:s och Soldiers of Odins parader. När jag den fredagen tvingades gå igenom ett fackeltåg för att komma över gatan blev jag så ifrån mig att jag först inte lade märke till havet av studentmössor som syftade på att det här bara var studenternas facklor och inte extremhögerns 612-parad.

Jag anser att vi inte borde ge utrymme åt en rörelse som orsakat någonting så grovt som folkmord. Bilderna på Soldiers of Odin från fredagen 6.12.2019 består föga förvånande av bl.a. hakkors och nazisthälsningar. Genom att tillåta dessa nazister att stoltsera mitt i staden visar vi inte bara att nazism är lagligt utan vi ger dem dessutom en plattform; huvudstadens gator. 

Många vill likna dessa marscher vid demonstrationer för mänskliga rättigheter. De undrar varför Pride får ta över hela landet men SoO inte får göra det, står inte båda bara upp för sina åsikter? Skillnaden är att den ena baserar sig på en kamp för individens grundläggande rättigheter medan den andra har rötter i koncentrationsläger och gaskamrar. Ett argument från den nationalistiska sidan är tanken om allas rätt till yttrandefrihet. Bland Finlands Journalistförbunds journalistregler står följande; “Yttrandefriheten är grundvalen för ett demokratiskt samhälle”. Varför skulle då yttrandefriheten gälla personer som genom sin ideologi blir demokratimotståndare? Då vi tillåter nazister sprida sin hatretorik i demokratins namn gör vi det genom att poängtera ett styrelseskick som de aktivt motarbetar.

Så klart är Finland tryggare än många andra platser på jorden. Min avsikt är inte att ignorera alla steg vi tagit mot det bättre, utan att belysa att det fortfarande finns arbete som bör utföras. Att konstatera att Finland är tryggt, punkt och slut, känns lite som att stänga ögonen för utsattas situationer och sopa det växande problemet med populism och nationalism under mattan. Som tur var det inte bara nazister på gatorna på självständighetsdagen utan också motdemonstrationen Helsingfors utan nazister. Det var fint att se hundratals människor samlas i rättvisans och jämställdhetens namn. Ei natseja Helsinkiin, ei natseja minnekään. 

Sofia Stenstrand

Allt ljus på humanekologin!

Schemat för årets presentationer

På torsdag är det dags igen för vår årliga tradition med slutarbetspresentationer i humanekologi. Frånsett musikernas slutarbetskonserter brukar slutarbeten något försvinna in i skymundan trots att de är en stor del av speciallinjernas abiår. Konstens tavlor och skulpturer förblir visserligen framme men själva vernissagen är ofta mindre besökt är konserterna. Humanekologins slutarbetspresentationer är ändå de som får minst uppmärksamhet, inte ens alla humanekologer dyker upp! Orsaken till detta ser jag som en kombination av att många inte vet vad ett hummaslutarbete egentligen är och att ordet “presentation” får det att låta tråkigt och överdrivet akademiskt.


Hummaslutarbetet är ungefär den bredaste uppgiften som finns under hela gymnasietiden. Under alla de övriga hummakurserna, och för den delen alla gymnasiekurser, finns klara instruktioner och ramar upplagda för de arbeten som utförs. Slutarbetet är en övning i självständigt arbete och förmågan att själv planera och slutföra ett projekt. Ett slutarbete kan vara allt från att designa en miljövänlig motorbåt till att undersöka flora och fauna i Finland eller lära sig baka utan allergener. Det enda kravet är att hitta en vinkling som anknyter till något delområde inom humanekologin. Det kan handla om ekologiska funderingar, samhällelig orättvisa eller stigma, intressanta kulturfenomen eller något annat lämpligt “humma”.


Att uppgiften är så bred är en mycket bra sak ur ett perspektiv – ingen kommer ha sämre förutsättningar för att klara den p.g.a. bristfälliga kunskaper eller för att den inte intresserar. Ett annat problem uppstår dock tyvärr: man måste hitta ett bra ämne helt själv. För en del är det kanske självklart vad de vill arbeta med, ett långtidsintresse eller något speciellt aktuellt kan göra det lätt att komma på en god idé. För andra är det som att åka roddbåt i en cyklon.


Då man tänker på potentiella slutarbeten är det tre faktorer som jag anser vara de viktigaste. Nummer ett: är ämnet intressant? Tror du att du kommer klara av att hålla uppe motivationen för att slutföra arbetet? Nummer två: hur skulle du göra arbetet? Har du möjligheten att göra det? Är det en realistisk uppgift? Nummer tre: när skulle du arbeta? Är det något du kan börja på under sommaren? Kommer du behöva mycket stöd? Finns det några tidskänsliga delar?


Förutom detta är det också viktigt att komma ihåg att slutarbetet trots allt bara är ett arbete. Det borde inte vara det enda man kan tänka på hela året. I meddelandet vi fick om slutarbetet stod det svart på vitt i brödtext “Ett slutarbete ska INTE vara höjdpunkten på hela ditt liv”. Trots detta motsvarar arbetet ändå en kurs och måste därmed innefatta en hel del arbetstimmar och en viss struktur. Trots fria ämnesval och metoder finns det riktlinjer för hur arbeten presenteras. Teoretiska arbeten har de klaraste instruktionerna: fontstorlek, indelning i kapite och källhänvisningar. Men praktiska och allmännyttiga arbeten (arbeten där man tar del i välgörenhetsarbete) måste också de följa regler om hur de dokumenteras och presenteras.


Själva presentationerna känns kanske inte så viktiga i relation till det arbete som utförts fram till det. Tio minuter för att sammanfatta en hel kurs och förklara var, när, hur, vad, och varför. Trots det anser jag att det är den viktigaste delen av hela arbetet. Det är då man får visa upp allt det man kämpat för, då man kanske kan inspirera någon etta eller tvåa, då man får ge en liten inblick i humanekologin till andra linjers studerande, föräldrar och bekanta. Slutarbetspresentationerna är den stund humanekologin får stå i rampljuset och jag hoppas verkligen att ljusstyrkan är lite högre i år.

Sara Moring, chefredaktör och humma-abi